Hej! Jag är en tjej som är 16, snart 17 år gammal. Jag har en hel del som jag har gått och funderat på, men jag tror jag får försöka prioritera vad jag frågar om :) sorry om detta blir långt!
Jag har kännt mej ganska nedstämd väldigt länge. Jag vet att jag vid 13 års ålder (kanske till och med tidigare, minns inte riktigt) mådde väldigt dåligt, jag hade få vänner och en period då jag var ganska självmordsbenägen. Det blev väldigt illa, men ingen i min omgivning verkade direkt lägga märke till det. Jag har alltid varit ganska självgående och kunnat klara mej bra, så det är inte så konstigt egentligen. Jag fick eventuellt vänner, och har mått mycket bättre i ca två år nu. Rösten i bakhuvudet om att jag kan ta livet av mej har stannat kvar, men mer som en bekväm tanke i svåra stunder än något annat, och jag har inte skadat mej själv på något märkvärt/medvetet sätt (aldrig skurit mej själv men sen väldigt ung ålder använt mej av självbestraffning på olika sätt)
Nu i och med Corona och karantän så har jag återigen blivit mer isolerad, och jag har insett att även om jag har mått bättre så verkar det som att det är något underliggande eller nåt som gör att jag faller tillbaka i dåliga beteenden.
Jag har nästan alltid en knuta i magen, känner mej typ stressad, har återigen börjat "straffa" mej själv (vilket börjat gå över i något som liknar en ätstörning, oops) och min gamla vän, dödsönskan, är tillbaka i full kraft.
Så, helt enkelt tror jag att jag har ett problem. Efter att jag kollat runt lite så verkar Depression eller Dystymi passa in, men det sista jag vill är att sätta en stämpel på mej själv utan professionell hjälp.
Min fråga är altså slutligen om det verkar som att jag behöver söka hjälp (jag har kunnat hantera allt detta själv än så länge, och känner överlag att det troligen inte behövs?) Och isf om det finns något sätt att få det utan att mina anhöriga får veta det (jag vill inte oroa dom) digitalt eller inte spelar mej inte nån större roll, det viktiga är att jag inte behöver blanda in mina föräldrar och så... om det inte går att få hjälp utan deras inblandning får jag väl vänta typ ett år, haha
Tack för vad ni gör, och det är ok om jag inte får svar då detta är en lång fråga som är långt ifrån akut :)
Svar
Hej!
Först och främst vill jag säga att det är så modigt av dig att du berättar och delar med dig dina funderingar och om ditt mående. Jag förstår att det kan vara läskigt men det är så viktigt att berätta. Precis som du säger, omgivningen kanske inte alltid märker när man mår dåligt och samtidigt är självgående. Då är det viktigt och modigt att våga berätta <3
Du berättar att du har känt dig nedstämd ganska länge och att du varit självmordsbenägen. Samtidigt har andra inte lagt märke till det eftersom du är självgående. Du mår bättre nu men har fortfarande självmordstankar ibland. Du skriver också att har använt dig av självbestraffning på olika sätt, på vilket sätt då? Du undrar om du kan få någon professionell hjälp utan att dina anhöriga får reda på det.
Jag skulle föreslå att du tar kontakt med någon professionell, kanske kan du börja med att prata med en kurator på skolan eller på ungdomsmottagningen. På ungdomsmottagningen finns det utbildade psykologer/kuratorer som du kan prata med. De kommer inte kontakta dina vårdnadshavare om det inte är så att de anser att det är absolut nödvändigt och ditt liv är i fara. Börja med att kontakta din lokala ungdomsmottagning så kan du få en tid att prata där. Sen kanske de anser att det vore bra att du så småningom berättar för dina föräldrar om hur du har mått/mår och att du får hjälp med det. Men det är inte ett krav. Du har ingen skyldighet att berätta för någon vad du och din psykolog/kurator pratar om, och de har tystnadsplikt.
Jag anser att du skulle behöva gå iväg och prata med någon som är kunnig inom detta område så du kan få den hjälp du behöver. Man kan inte alltid hjälpa sig själv, och särskilt inte om man har tankar om självmord som du beskriver, då behöver man få lite hjälp utifrån och det är helt okej! Du är inte ensam <3
När du känner att dessa tankar dyker upp kan du också alltid ringa självmordslinjen på 90101 eller chatta med dem.
Jag hoppas att du känner att du har fått några svar. Du förtjänar att få må bra att känna dig lycklig och du har all rätt att få stöd och hjälp av både professionella och personer omkring dig <3
Ta hand om dig och tveka inte att kontakta en jour genom mail, telefon eller chatt.
Kram,
/Tjejjouren.se
