Hej!
Jag skulle bara vilja ha lite stöd och jag hoppas att ni kan hjälpa mig.
Jag är en 17-årig tjej som går första året på gymnasiet. Jag har lidit av nedstämdhet sedan början av högstadiet. Det har gjort att jag har isolerat mig, vilket har lett till att jag inte har många vänner kvar. Förra året var jag ganska djupt deprimerad och när jag var någorlunda frisk började jag utveckla en ätstörning för att ”göra allt bra”, vilken sedan eskalerade fram tills i början av året. När mamma fick veta skickade hon mig till skolkuratorn och jag har nu gått dit ungefär varannan vecka.
Problemet är att jag inte vågar berätta något för honom och jag vågar inte heller visa mig sårbar. Detta har resulterat i att jag sitter och ler under i princip hela samtalet och det jag säger tappar sin mening. Jag vill att han ska förstå att jag behöver hjälp, men likt förbannat sätter jag upp en fasad och låter honom inte komma in på djupet. Han har förstått att jag undviker hans frågor, men han kan inte göra något åt det. Det är jag som måste öppna upp mig, men det går inte. Det blir bara svart i huvudet och jag kommer inte på något att säga. Får dessutom en stark känsla av att jag vill därifrån.
Jag hatar mig själv och känner mig så äcklig, ful och värdelös. Att jag är så socialt inkompetent att jag inte ens kan prata med en kurator får mig att känna mig ännu sämre. Vad ska jag göra?
Med vänlig hälsning, En tjej som vill må bra mer än något annat.
Svar
Hej!
Vad modigt att du skriver till oss och berättar om ditt mående. Först vill jag bara säga att det är så starkt av dig och bra att du har tagit steget och får stöd av kuratorn. Du berättar att du var deprimerad och började även utveckla en ätstörning men att du inte vågar berätta för kuratorn om hur du faktiskt mår och får en känsla av att du vill därifrån.
För att må bättre är det viktigt att man vågar öppna upp sig men att prata om sitt mående kan vara ganska svårt och jobbigt så det är inte alls ovanligt att känna som du gör. Det kan ta tid och det är helt okej att det gör det. Ett tips är att du berättar detta som du skriver till oss för honom, att du upplever att du inte kan öppna upp dig? Hur skulle det kännas tror du?
Du är absolut värd att få rätt stöd och hjälp, att du inte kan öppna upp dig för kuratorn kan bero på flera olika saker. Det kan också vara att personkemin mellan dig och kuratorn inte stämmer. Och då kan man be om att få byta kurator/psykolog/terapeut. Det är vanligt att det händer, och de är vana vid det. De tar det inte alls personligt. Personkemin är jätteviktig. Isåfall kan du och din mamma höra om du kan få en kurator via ungdomsmottagningen eller via vårdcentralen?
Du är alltid välkommen att höra av dig till oss!
Ta hand om dig! Kram <3
/Tjejjouren.se
