Hej! Jag har aldrig egentligen tyckt att jag varit för tjock eller för stor liksom utan bara tänkt "jag kan ju alltid bli lite smalare". Jag har alltid varit smal men nu när jag gått in i puberteten(är 15 år) har jag ju blivit större så att säga. Men jag tycker inte om det och jag har upptäckt att jag har lätt för att både gå upp o gå ner i vikt. Så jag tänkte att jag kunde sluta äta godis o chips etcetera för att hålla bra vikt. Jag har aldrig tänkt på att dea ner på den vanliga kosten men efter en period då jag gick på antibiotika tappade jag matlusten helt. Tydligen är de normalt när man äter de tabletterna men det var då jag upptäckte att jag klarade mig rätt bra utan mat. Förut har jag varit hungrig jämt i skulle aldrig klara av att skippa en måltid men nu så gör jag nästan alltid det. Fast jag slutat ta medecinen nu så får jag inte tillbaks min matlust o jag blir typ glad när jag ser att jag börjar bli smalare. Så ibland skippar jag lunchen, äter minimalt till middag o de känns inte så jobbigt längre som de gjorde förut. Jag vet att detta låter lite sjukt och att detta verkligen inte är ett bra beteende men nu kan jag inte sluta. Jag mår illa varje gång jag ser mat typ o kommit in i detta så mycket. Hur ska jag göra för att ta mig ur detta osunda förhållande till mat? De går knappt att äta längre utan att få ångest efteråt
Svar
Hej!
Tack så mycket för ditt mejl till frågelådan! Så himla bra att du hör av dig.
Det är vanligt att kroppen genomgår förändringar under puberteten, det kan vara jobbigt att kroppen växer snabbt och känns annorlunda. Samtidigt finns det budskap runt om oss hela tiden att "vi alltid kan bli lite smalare", precis som du skriver. Det är tidningar, reklambilder, videos, i texter och på olika instagramkonton. Det är svårt att inte bli påverkad. Vi tillåts inte vara nöjda med våra kroppar.
Du berättar att det knappt går att äta utan att få ångest efteråt. Så ska du inte behöva ha det! Du undrar hur du ska ta dig ur det här osunda förhållandet till mat. Du har redan kommit långt genom att se och kunna sätta ord på det du upplever. Att bryta ett mönster är inte lätt och en ska inte göra det själv. Finns det någon som du kan prata med det här om?
Det finns en stödförening som heter Frisk & Fri som en kan mejla eller ringas med. Där jobbar personer som vet hur det är att ha ett komplicerat förhållande till mat och träning, du är inte ensam och det går att bli fri ifrån det här.
En idé är att vända sig till vårdcentralen eller skolsköterskan och berätta om din situation med antibiotikan, minskad matlust, illamående och ångest. Hur skulle det vara tror du?
Du är värdefull, förtjänar att må bra och du duger precis som du är!
Hör gärna av dig till oss jourer igen!
Ta hand om dig! Kram Tjejjouren.se
