Det finns flera olika sorters ätstörningar, exempelvis anorexi och bulimi. Anorexi innebär att man svälter sig och tränar mycket för att gå ner i vikt. Vanliga tecken är snabb viktminskning, att man petar i maten, säger att man redan har ätit och är osocial om det innebär att man måste äta. Den som lider av anorexi känner ofta stark press på sig och stänger inne sina känslor för att istället ta kontroll över kroppen. Anorexi kan göra att skelettet kalkas ur och tänderna fräts sönder. Man får en störd ämnesomsättning och hjärtrytmen påverkas, med mera.

Bulimi kan istället innebära ett pendlande i vikten. I perioder bantar man och försöker gå ner i vikt, för att sedan hetsäta och spy upp maten. En bulimiker behöver inte vara underviktig, men har däremot ett mycket komplicerat förhållande till mat, som ofta kopplas till skuld och skamkänslor.

Ätstörningar består av en besatthet kring vikt, mat och att äta så lite kalorier som möjligt, ofta i samband med tvångsmässig träning. För vissa går det över med åldern när man inser att skönhetsidealen inte går att uppfylla och att man blir lycklig och älskad ändå. För andra fortsätter det mer eller mindre livet ut.

Det är ibland svårt att övertyga en person med ätstörningar att hon inte mår bra. Det är få som inser att de är sjuka, men när de väl gör det så finns också möjlighet att bli frisk. Som anhörig är det viktigt att visa att man vet, men också att man bryr sig och finns där vad som än händer. Det hjälper inte att tvinga någon att äta, då problemet egentligen inte sitter i maten. Då är risken bara större att hon känner sig nedtryckt och behöver ännu mer kontroll över kroppen. Den som är sjuk måste också inse vinsterna med att vara frisk; en fungerande kropp, att vara pigg, kunna göra och äta vad man vill, inte ständigt tänka på vikten och kunna leva livet.