Efter typ ca 1år sen då min bild lärare skrev på mitt omdöme om att jag är eller var introvert. Så vågade jag fråga och ställa en massa frågor om det i fredag. :D Jag sa som jag tyckte och tänkte. :) <3 jag har ju sånt förtroende och sånt för henne. <3 jag kan berätta allt för henne utan att hon dömer eller nånting sånt. Men tror det beror på att hon är så ung än också. Hon är ju bara 33 (tror jag) hon förstår en jätte bra. Och hon sa att hon menar inte så att jag var introvert. Men att jag oftast blir ledsen hade hon skrivit. Och jag sa ja. Då sa hon: att det kan bli svår och hjälpa när jag blir så ledsen. Så istället för att inte säga någonting och deppa ihop totalt. Så ska jag säga till när jag behöver prata. Så kan vi gå och prata sa hon i fredag. <3 :) Hon förstår mig jätte bra <3Och i fredags igen så var jag tyst i början. Men sen hade det gått en stund. Vem är det som börjar prata mest utav alla i klassen? Jo det är ju såklart jag. :) Och då pratade vi igen hur jag mådde. För jag berättade både jobbiga och bra saker för henne. <3 hon verkligen förstår mig och lyssnar, peppar, ger råd, stöttar en ja allt. <3 <3 <3 <3 jag vet inte vad jag skulle vara utan henne.Jag sa det i fredags också, att jag har ett jätte stort förtroende både för henne och kuratorn. <3Jag berättade nästan alla dom saker jag berättade för kuratorn berättade jag för Susanna (bild läraren.) Men hur kunde jag bara våga berätta och fråga helt plötsligt när det hade gått ett år efter att hon hade skrivit omdömet? :o Jag blir också generad (röd i ansiktet eller runt kinderna.) Det har hänt ungefär 1-2 ggr att jag fått Susanna berörd av dom saker jag berättat för henne. Att hon får tårar i ögonen. <3 Och när jag berättar något jobbigt som jag mår dåligt av. Så stammar jag nästan på ett och samma ord, eller så kollar jag ner i bordet, i golvet, och på henne.Men nu har jag bestämt mig för att... Jag ska öppna upp mig mer för henne. Och säga hur jag mår, känner, om tankar, och känslor. Om jag tex: är arg ledsen eller vad jag nu är. Vad ska jag göra, när jag generar jag märker av det själv, för jag ler, och fnittrar hela tiden då. Det blir bara jobbigt. Hur ska man få bort det?Och samma sak på matten då jag generar för jag skrattar.Hur vågar jag vara såå mer öppen nu? <3 <3 :o Jag förstår inte riktigt själv att jag helt plötsligt vågade fråga och prata om det. :)Är så stolt över mig själv och ta det stora steget och våga fråga och prata om det.Kram Amanda.
Svar:
Hej Amanda!
Tack för din fråga! :)
Vad trevligt att du delade med dig av detta! Vad kul att höra att du känner dig stolt över dig själv och vågar öppna dig för andra människor mer och mer! Det är viktigt att kunna göra det, och gör det lättare att skapa nära relationer med andra människor. Det är också vktigt att, som du gör, kunna erkänna sin egen utveckling och vara stolt över den.
Att känna sig generad är något som händer alla. Alla kan bli lite röda eller fnittriga om de blir generade och det är helt normalt. Det är inte så mycket vi kan göra åt det, utan det är en känsla precis som alla andra. De flesta känslorna har vi ju reaktioner på så att andra ska kunna förstå oss. Till exempel ler eller skrattar vi när vi är glada, gråter när vi är ledsna, sjunker ihop lite när vi är nedstämda, skriker när vi blir rädda och fnittrar eller blir röda när vi är generade. Försök att bara tänka att det är en helt normal känsla som alla kan känna ibland, och låt den vara där en stund. Då går den snabbare över också, än om att du skäms eller tycker det är jobbigt att vara generad. :)
Kram kram från ALICE <3
