Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men jag har ett problem iform av att jag inte riktigt ved vad som händer med mig. För att förklara min situation mer allmänt är jag för tillfället depprimerad, har problem med ångest och panik ångest, och jag har många fobier och har svårt för att förstå hur

man är social och hur man ska bete sig med människor. Grejen är det att jag har svårt att hantera saker känslomässigt. Det känns som att jag går mellan att vara känslolös ibland och ibland överdrivrtkänslig. När det är som det sista nämnda kan jag bli överdrivet glad och så men även reagera överdrivet negativt. Jag kan ha svårt att tex, titta på en film då jag så lätt blir påvärkad när något är dåligt i filmen att jag kan få hög ångest, må dåligt, och ibland så slutar det med att jag skadar mig. Tex så hade jag en gång färgat håret och färgningen blev rätt misslyckad, vilket man väll kan bli upprörd och ledsen över, men jag försökte först överdosa på mina mediciner (vilket min mamma var tvungen att hindra mig ifrån), kastade och förstörde saker i mitt rum, dunkade mitt huvud i väggen, och boffade (vilket min mamma återigen en stund senare var tvungen att hindra mig från att fortsätta med). I andra lägen känner jag mig extremt känslolös. Jag bryr mig inte om sånt som jag borde bry mig om (tex, personer jag älskar eller saker som är väldigt viktiga för mig) och jag känner en meningslöshet för allt.Ibland får jag även sortes attacker där jag mår bra och dåligt samtidigt. Som att jag känner allt samtidigt, vilket inprincip alltid slutar med att jag förstör saker eller skadar mig. För att bäst beskriva tror jag får slänga in en anteckning jag skrev för ungefär 2 dagar sedan då detta hände: "Mina armar är täckta av röda bitmärken, min tunga känns lätt bortdomnad efter att jag drack lite rengöringsmedel och tvål, huvudet känns tungt efter att jag slog det i väggen, andningen känns lite konstig och har en röd cirkel runt halsen efter att jag tog stryptag på mig själv med ett halsband till det kändes suddig mina läppar domnade bort och jag blev röd i ansiktet, hårbotten värker efter att jag har dragit mig i håret så mycket, och känner mig utmattad. Det är kanske det jag vill uppnå när det känns så här, utmattning tills jag inte orkar längre, som ett litet barn som skriker och gråter när den ska sova och blir utmattad av det och somnar. För det är sån sjuk känsla och attacker som infaller. Jag mår bra och så extremt dåligt på en och samma gång att det klöser i kroppen. Känner allt så mycket att det känns som att det exploderar och jag måste få ut ALLT! Känns som att jag vill slita sönder och skada saker, även mig själv. Slutar oftast med det. Det är liksom enklare att rikta det inåt istället för utåt. Men jag kan verkligen inte hantera mina känslor och reagerar extremt på det minsta och vardagliga. Alternativt kan jag inte känna nått. Jag orkar inte bry mig om det som i vanliga fall är viktigt för allt är värdelöst. Försöker att övertyga alla att det blir bättre men vet att det inte är riktigt sant. Det är nog inte riktigt bra att bita sig själv, dricka rengöringsmedel, hälla det på sår, slå huvudet i väggen, dra sig i håret, och strypa sig själv, pågrund av att man mår så jävla mycket och klarar inte av att vara glad för då mår man skit dåligt samtidigt som man mår bra och allt typ är så jävla mycket och man hållet på att dö på nått sätt och man måste klösa på världen för man får inte plats och man vet inte varför men man måste ha sönder saker och skada sig själv och allt känns så flippat och efteråt somnar man utmattat, vaknar dagen efter och känner sig nästan orolig över vad som hände igår. Alltså man måste göra nått. Man vet inte vad men nått! Känns som att allt exploderar och är för mycket. Som att för mycket händer och man vill lägga sig i foster ställning och hålla för öronen även fast allt är tyst och lugnt, och man är liksom lycklig, mår extremt dåligt, irriterad, kär, olycklig, hopplös, självdestruktiv, jobbig och klängig, bråkig, hatiskt, och har ångest. Känns som att allt händer så samtidigt och man fattar inte ens the fuck hur?"Jag ber om ursäkt för att detta blev långt och så men det är värsta är att jag verkligen inte förstår vad som händer när det är såhär. Är rätt noga med att läsa på om det mesta med psykisk ohälsa som berör mig, då jag hatar att inte vet vad som händer och vad det innebär. Har försökt prata med skolkuratorn men hon missförstår och värkar inte ens förstå att jag är depprimerad utan ger mig rådet att "göra roliga saker". Går ju till psykolog men har aldrig riktigt lyckats ta upp det och kommer nog inte kunna göra det under nästa möte heller då jag ska försöka lära mig att kunna åka kolelektivtrafik då (har en fobi för det).Det här har hållt på länge, har svårt och minnas hur jag mått på längre tid (för ett år sedan tex) så kan inte ge något mer exakt.

Svar: Jag är ledsen att behöva höra att du mår såhär och att du har det tufft just nu. Det är jättebra att du själv insett att det är ohållbart och att du behöver hjälp med att hantera dina känslor! För det finns hjälp att få och att du själv insett att du behöver det, är ett stort steg på vägen!

Din skolkurator menar säkert väl när hon säger att du ska göra roliga saker. Det är ett sätt att påverka sin situation själv men långt ifrån alla klarar det när man mår dåligt. Det är väldigt viktigt att berätta precis hur du känner för din kurator och psykolog. Vet de om att du skadar dig själv när du mår dåligt? Det du skrivit till oss om din situation tror jag har hjälpt dig mycket att inse hur dåligt du mår men kan också vara till hjälp när du ska träffa din psykolog. Ibland är det svårt att få fram hur man känner och hur man mår när man väl ska prata med någon men att ha det nerskrivet kan vara en hjälp för att få andra att förstå hur man mår.

Det kan också vara till stor hjälp att någon som står en nära förstår hur man mår och kan finnas som ett stöd när man söker hjälp. Jag tänker på din mamma som sett hur du kan må. Kanske hon kan vara ett stöd i detta? Eller har du någon vän eller annan släkting som du känner förtroende för?

Tänk på att du går hos psykologen för din egen skull och du själv bestämmer över mötet med denne. Ta upp det som är viktigast för dig just nu och var ärlig med hur du mår! Ett självskadebeteende är viktigt att ta tag i så snart som möjligt och känner du att du inte når fram med de kontakter du har idag (skolkurator och psykolog) så är det rimligt att kontakta någon ny form av vårdkontakt t.ex. genom ungdomsmottagningen eller barn- och ungdomspsykatrin (BUP) på den ort du är bosatt.

Det är viktigt att du är medveten om att du är värd att må bra och att du faktiskt har en möjlighet till att må bra, det är svårt att se nu men en dag kommer du att må bra! Våga vara ärlig och ha i åtanke att alla finns där för din skull när du söker den hjälp du behöver.

Styrkekram till dig och lycka till! /Tjejjouren RUT