Jag mår jätte dåligt och vet inte vad jag ska göra... Jag är bara tretton år och ska nu på onsdag börja högstadiet. När jag var tolv år förlorade jag oskulden med min dåvarande kille, men han dumpade mig efteråt och sa att han bara varit ute efter sex. Jag blev självklart ledsen och var dagligen deprimerad. Jag dolde allt detta för mina vänner, eftersom jag inte ville prata om det. En vecka efter att jag blivit singel låg jag med en kille som var ett år äldre. Sen fem veckor efter att jag legat med han träffade jag en sjutton årig kille, och låg fyra gånger med han. Sen två månader senare träffade jag en bra kille som jag verkligen älskade och han mig, vilket ledde till sex. Men det kändes inte rätt med han så jag dumpade han. Sen så träffade jag en sexton årig kille, och låg med han med... Nu efter allt det här har jag tänkt till och insett att jag söker en slags bekräftelse. Jag vill bli älskad igen. Men det känns aldrig rätt. Det var min första kille som allt var helt perfekt med. Jag letar efter det. Men jag kan inte hålla på att ligga med alla, det är ju mot lagen att t.ex göra det med äldre. Jag mår verkligen inte bra... Efter varje gång jag legat med nån har jag ångest. Men sen börjar allt om igen, jag kan bara inte hålla mig. Jag är för liten, och vet knappt vad jag håller på med. Jag har inte ens listat ut vem ''jag'' verkligen är än eftersom jag bara är tretton. Snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra. Tänk om jag går för långt tillslut? Det är mycket som tynger mig. Och mitt förflutna gör ont, min familj är helt normal, och dom vet inget om mig. Dom tror att jag är deras duktiga lilla flicka som inte förlorat oskulden och allt. Jag umgås också med äldre, och jag vågar inte dra mig ur. Jag har aldrig supit eller rökt, men det spelar ingen roll, jag ska inte va med äldre överhuvudtaget. Vad ska jag göra för att bearbeta allt detta?

Hej Miriam!

Tack för din fråga! Vad bra att du känner att du kan vända dig till tjejjouren med dina tankar!

Först vill jag bara säga att jag tycker att du är modig som reflekterar över din sitution och att du kan dela dina tankar på ett så bra och förståeligt sätt. Du berättar att du mår dåligt över att du haft sex med olika killar den senaste tiden. Du skriver att du känner dig för ung för att ha sex, och att du känner att du inte kan berätta om dina sexuella kontakter med dina vänner eller din familj. 

Att ha haft flera sexuella relationer eller att ha haft sex första gången som ung är inte fel. Men när sex inte känns bra innan, under eller efter så är det fel! Sex ska alltid vara skönt, kul och kännas bra! Du skriver själv att du haft sex för att få bekräftelse och att du vill bli älskad. Jag undrar, tror du att du kan få den här bekräftelsen som du söker från något annat? Kan du hitta på roliga saker med dina vänner, känner du dig behövd och synliggjord hemma? Men kanske viktigast tror jag, kan du ge dig själv den bekräftelsen så att du inte behöver den från andra? Vad är du stolt över? Vad tycker du om att göra, finns det saker som du njuter av och kan belöna dig själv med? 

Du frågar också vart du kan vända dig för att få hjälp. Jag vill tipsa dig att ta kontakt med en ungdomsmottagning nära dig, där har de kuratorer och psykologer som man kan få ha flera samtal med. För att ta reda på din närmaste ungdomsmottagning an du gå in på umo.se och klicka på fliken "Hitta mottagning". Du kan också ta kontakt med skolhälovården, skolan brukar ha en kurator som man kan gå till. Jag tycker att det är jättebra att du undrar vart du ska vända dig för att, som du skriver, "bearbeta allt detta". Jag tror att det är viktigt att du känner att du kan få berätta om dina upplevelser och fundera kring dina känslor.  

Du skriver att du umgås med äldre, men att du vill dra dig ur men att du inte vågar. Jag skulle vilja uppmana dig att sätta dig själv i första rummet och bara umgås med de som du vill träffa och lika viktigt; bara göra sådant som du känner för! Finns det något du skulle kunna göra för att känna att du vågar säga nej till det umgänget? Kan du få stöd från någon kompis? Kan du börja prata dina föräldrar, de kanske kan förstå dig även fast du tvivlar? Jag tycker att det är viktigt att säga att man inte behöver hitta på orsaker för att inte umgås med folk, utan man kan säga "Nej, jag kan inte" eller "Nej, jag vill inte" utan att behöva förklara varför eller vad man ska göra istället. 

Jag hoppas att du känner att du fått svar på dina funderingar, och framförallt att du fick svar på frågan om vart du kan vända dig för att få samtalshjälp!

Ta hand om dig!

/Tjejjouren