Hej Stockholms tjejjour! Just nu känner jag mest för att skriva av mig och bara få ur mig alla tankar och funderingar! Jag är en tjej på 16 år och har nu i 10 år bott i olika familjehem institutioner och jourhem.. Jag är trött på att behöva flytta, jag har flyttat totalt 18 gånger i mitt liv, 3 behandlingshem/BUP akut, 7 olika familjehem men kastats fram och tillbaka runt dem, 3 jourhem och jourhem tillsammans med mamma när jag var från 0-4 år. När jag fyllt fyra flyttade mamma till sin egna lägenhet med mig, helt utan kontakt med socialtjänsten, eller jo mamma gick dock på socialbidrag men jag var inte alls kopplad till de.. Under två år tog jag hand om mamma, jag diskade, såg henne ofta falla ihop av tillexempel överdos, se henne gå från man till man, eller hitta massa sprutor i köksskåpen som hon sa inte var hennes, diska, städa, klara mig själv till skolan, hitta kläder och ofta gå och handla.. Inte nog med att mamma var missbrukare, hon var spelmissbrukare oxå.. Ofta på nätterna vaknade jag upp i mardrömmar och ingen mamma fanns i huset.. Jag grät alltid så förtvivlat och kommer ihåg min fina granne som alltid öppnade dörren för mig.. Skolan var ofta jobbig, då jag ofta hamnade i trubbel! Mammas killar föll över mig och ofta sov bredvid mig och tafsade, det visste ju inte jag va det var.. Jag minns en av mammas normala killar, han hade kommit till mamma pågrund av mig, han såg hur jobbigt jag hade det, han hade jobb och pengar och tog ut mig på äventyr, fick åka fyrhjuling och massa annat skoj.. En dag runt åt 2003 fick jag en fråga av honom, kan inte jag få låna dina färgpennor jag ska måla om min bil :) jag tyckte det lät kul (han hade en plan, han skulle låna sin kompis bil och jag trodde då att den var målad) dagen efter kom han inte och jag blev ledsen.. Mamma och jag gick ner till spelbiten för att mamma skulle kunna fortsätta ta slut på socialbidraget som knappt räckte till mat på bordet.. I Aftonbladet stod det om en bilolycka som ägt rum i våra trakter, det visade sig att han kört på fel sida vägen och omkom.. När jag senare fyllt 6 år hade tillräckligt många anmälningar kommit in för att det ska bli LVU.. Jag får flyttat till mitt första jourfamilj, jag bodde där i ett halvt år och sedan kom jag till ett familjehem, där hade de redan en fosterflicka och efter ett år fick jag flytta igen.. Nu kom jag tillbaka till familjen som varit min jourfamilj men där skulle jag nu bo! Där bodde jag i 5 år och fick sedan flytta igen för att min familjehems mamma hade fort hjärtinfarkt.. Nu kom jag till akutplacering i 9 månader och fick sedan flytta igen.. Detta hade tärt så mycket på mig att jag inte visste vad jag skulle göra, så i det nya hemmet som skulle bli dör jag "alltid skulle bo" blev till 2 månader.. Jag kom akut till en institution som jag bodde i en vecka, sedan kom jag till ett skol-behandlingshem där bodde jag i 5 månader.. Senare där blev jag inkopplat i något så kallat "FVS" och kom till ett familjehem de hade, där bodde jag i 5 dagar..de slog mig.. Jag kom akut till ett jourhem i en månad och sedan vidare till ett nytt familjehem.. Jag trivdes inte där, min socialsekreterare lyssnade inte på mig och tillslut gick det så långt att jag försökte ta mitt liv.. Hamnade på akuten och gick vidare till BUP akut, där bodde jag i en vecka och kom senare till ett nytt familjehem där jag bor idag och gjort i 2 månader.. Men jag trivs inte här :( men vågar inte säga det till någon, jag älskar de och dem bryr sig om mig, men de har en fosterpojk son oxå har trauma och det påverkat mig negativt :( jag vill inte ha en bror :( jag vet inte vad jag ska göra, flytta vill jag knappast igen.. :( Vad tycker ni? /M
Hej M!
Jag vill börja med att säga att inget barn eller någon människa skall behöva gå igenom det du redan gått igenom. Du förtjänar trygghet och lugn i tillvaron efter det du varit med om. Det låter som att de flesta vuxna i din närhet har svikit dig på ett eller annat sätt, inte bara de i din närhet utan även socialtjänsten och skola. Det glädjer mig att du är i ett familjehem där de vuxna bryr sig om dig nu och du skriver att du älskar dem. Det känns som att det äntligen är ett bra ställe du hamnat på. Däremot så att det ett problem med fosterpojken som också bor där. Jag förstår att det är jobbigt för dig att dela hem med någon du inte trivs med, speciellt om du känner att han påverkar dig negativt. Jag tror att det vore väldigt bra att om du berättar för de vuxna i familjehemmet hur du känner. De kanske kan hjälpa dig och kan underlätta för dig så det känns bättre? Jag förstår om du inte vill flytta igen eftersom du flyttat runt så mycket redan men om det känns för jobbigt med fosterpojken så kankse det är bäst för dig? Det är ju också möjligt att det kommer känns bättre om ett tag när du hunnit vänja dig. Det viktigaste är att han är snäll mot dig och inte behandlar dig illa på något sätt. Då är det viktigt att någon vuxen får veta det så de kan hjälpa dig. Det är de vuxnas anvsar att se till att du har det bra och känner dig trygg nu! Jag hoppas du har hamnat i ett familjehem där de vuxna lyssnar på dig och bryr sig om dina känslor nu. Annars förtjänar de att ta hand om dig!
Ta hand om dig! /Systerliga kramar stockholmstjejjour
