Hej!
Jag vill börja med att tacka för ditt mail, vad bra att du hör av dig till oss med dina tankar!
Du skriver att du tror att du har adhd eller damp, eftersom du har väldigt mycket temperament och kan bli sjukt arg. Vi kan inte svara på om du har en eventuell sådan diagnos- men det skulle en psykolog kunna göra. Så om det är något du skulle vilja ta reda på så kan du gå till vårdcentralen eller elevhälsan i skolan och be de om hjälp med att få träffa en psykolog. Vissa tycker att det är jobbigt att få en diagnos, men många tycker också att det är skönt och att de förstår sig själva bättre. Det finns inget sätt som är rätt eller fel.
Du berättar också om din familj och ditt liv; att du känner att man inte får sticka ut i din värld, och att du inte får ha åsikter och känslor. Du berättar också att det inte känns som om du delar någonting med din familj. Du skriver att det här är något som ger dig ångest och att det har fått dig att tänka på självmord.
Utifrån vad du beskriver kan jag förstå att det här är jobbigt för dig. Att känna att man inte får ta plats med sina känslor och åsikter kan vara väldigt svårt; de är ju en del av den personen man är och jag tror att människor ofta känner ett behov av att uttrycka sina åsikter och känslor. Det är många som under sin uppväxt känner att de inte kan vara sig själva med sin familj. Ibland blir det så jobbigt att man tänker på att ta livet av sig. Det är allvarliga tankar och kan kännas väldigt läskigt- och det är jättebra att du inte isolerar dig med de här tankarna, utan hör av dig till oss. Många människor får någon gång självmordstankar; och även om de är allvarliga behöver det inte betyda att man kommer agera på dem. Det är viktigt att du får stöd med det här som känns jobbigt för dig. Finns det någon annan än din familj du kan prata med om det här? Någon kompis/släkting/annan person du har förtroende för som du känner att du kan prata om känslor med? Många tycker det är en lättnad att få dela sina tankar med någon annan. Det är väldigt starkt av dig att skriva till oss här- och hit kan du alltid vända dig om du behöver stöd eller bara få prata. Du ska inte behöva gå igenom allt det här ensamt.
Jag förstår det också som att det känns som om dina åsikter inte får ta plats i ditt liv. Kanske skulle det kännas bra för dig att hitta ett sammanhang där du får utlopp för dina tankar. Det kan ju vara allt från kompisar till en ideell organisation som delar dina intressen och värderingar Det kan vara väldigt stärkande att få möta andra och prata om sånt som känns viktigt för en!
Du skriver också att dina föräldrar tar dig hårt i armen om du säger emot dem, och att din mamma slagit dig en gång och undrar om det är barnmisshandel. Det är verkligen inte okej att dina föräldrar gör så- en förälder får inte göra illa sitt barn på något sätt, och det beskriver du så klokt när du skriver att "saker som gör ont och är förnedrande borde inte få förekomma enligt mig". Enligt svensk lag så får inte vuxna gör illa barn; om själva lagen kan du läsa mer om här http://www.umo.se/Familj/Vald-fran-vuxna-i-familjen/Forbjudet-att-sla-si... Dina föräldrar säger att det de gör inte räknas- men du ska inte behöva bli slagen och känna dig förnedrad! Det är viktigt att du pratar med någon annan vuxen om det här; kanske en annan vuxen du litar på, en lärare eller en ungdomsmottagning. Socialtjänsten är de som hjälper familjer och barn, när barnen inte kan få det stöd och trygghet de behöver. Om du skulle vilja kontakta de kan du göra det via den kommun du bor i.
Utifrån ditt mail låter det som om du går igenom en del jobbiga grejer just nu- och det är så modigt av dig att skriva till oss och berätta om det! Du beskriver på ett helt fantastiskt och tydligt sätt vad du tycker och känner- och det är en jättebra egenskap, att kunna förstå sig själv på det sättet. Många tycker det är skönt att få prata av sig när man går igenom jobbiga grejer- och du kan alltid höra av dig till oss på Stockholms Tjejjour, via chatt eller mail. Vi har chatt varje måndag och onsdag, tiderna står på vår hemsida. Hoppas att du har fått svar på alla dina frågor!
Ta hand om dig!
/ Stockholms Tjejjour
Jag tror att jag har adhd eller kanske damp, eftersom jag har väldigt mycket temperament och kan bli så sjukt arg av något som andra kanske tycker är ingenting. Min mamma lyssnar inte på mig när jag försöker prata med henne om mina tankar, trots att hon klagar varje dag om mitt temperament och hur jag är i allmänhet. Detta känns otroligt jobbigt eftersom jag samtidigt går igenom mycket som många andra tonåringar säkert går igenom också med skolan, vänner, killar, familj mm. Varje liten grej blir så mycket större och ångesten får mig ofta att tänka på självmord även om jag är alldeles för feg för att ta livet av mig. Jag försöker också hitta rätt i livet, men känner mig rätt vilsen. Jag vet vad jag tycker och jag kan mina värderingar, men ändå känns det som att livet sviker mig hela tiden. I min värld får man inte sticka ut, man får inte ha några åsikter och man får absolut inte visa känslor. Det är också något jag får mycket ångest över, att ha så många känslor och tankar som jag inte kan dela med någon. Mina föräldrar är mina värsta fiender så de är de sista jag pratar med om nånting överhuvudtaget. Vi delar ingenting och tycker aldrig lika. Jag gillar inte deras sätt att tänka på, de är lite sådär "kvinnans plats är i köket", och jag får under inga omständigheter säga emot dem eller argumentera för min sak. Om jag gör det så tar de mig hårt i armen, knuffar mig eller annat som lämnar blåmärken. Min mamma har bara slagit mig en gång, och det var för ett tag sen. Räknas inte sånt som barnmisshandel? Det tycker jag iallafall att det borde! Saker som gör ont och är förnedrande borde inte få förekomma enligt mig. När jag försöker få fram det mellan hulkningarna påpekar de att de ju inte slår mig, att det andra inte räknas. Nu var det ju mest det här med adhd jag undrade över men kände ett ganska stort behov av att skriva av mig lite, så det blev en del annat också! Är tacksam för svar på alla frågor.
