Hej, när jag var 16 år blev jag våldtagen på en utlandssemester. Den ena gärningsmannen blev tagen direkt och polisanmäldes. Problemet är nu att det har gått snart två år och fallet verkar inte gå vidare. För ett halvår sedan fick jag komma in för ytterligare en intervju men sedan har det varit tyst. Eftersom våldtäkten skedde sommaren mellan nian och ettan bestämde jag mig för att lägga detta bakom mig och har inte berättat för någon där. Men jag är på samma gång rädd för att glömma dagen om jag måste vittna. Jag vill inte prata med någon och få rollen som ett offer som folk tycker synd om men jag orkar inte längre. Jag vill inte känna mig tvingad att tänka på den värsta dagen i mitt liv varje dag av rädsla att glömma, jag vill inte att folk ska börja undra så att fler får reda på det i och med rättegångar och sådant som ger frånvaro, jag vill inte vara rädd för den dagen då jag måste vittna framför honom och min familj och jag vill inte må psykiskt dåligt helt ensam längre. Vad ska jag göra? Jag orkar inte, jag vill lägga ner polisanmälan, för om han skulle åka fast bryr jag mig inte om längre. Men det går inte. Det låter kanske själviskt att tänka så, men jag hade nog kunnat stå ut med den dagen bättre om jag bara tillåtits glömma efteråt. Kan man vägra att vittna, sluta samarbeta? Vad kan jag göra för att slippa den ångest två års väntan för rättegången för våldtäkten för med sig? Jag vill bara att detta ska få ett slut.
Svar
Hej!
Tack för du hört av dig till oss med dina frågor. Jag tycker du är modig som delar med dig av dina tankar och känslor kring det som hänt dig. Du har varit stark som gjort en polisanmälan och berättat om det du varit utsatt för under förhör. Du har stått upp för din rätt att bestämma över dig själv och din kropp, och visat att ingen har rätt att göra något med dig som du inte vill. Jag hoppas att också du kan känna detta. Samtidigt så förstår jag din önskan att helst av allt bara vilja strunta i rättsprocessen och lägga det som hänt bakom dig, och tycker inte alls att detta är själviska tankar. För dig har inte den rättsliga processen blivit det avslut som du kanske hoppats på, utan just nu påminner den dig bara om det hemska som du blivit utsatt för. Jag vill ändå säga att det kanske kan kännas annorlunda framöver, även om det är svårt för dig att tänka så nu. Att gå igenom en rättegång oavsett vilken påföljd det blir, upplever många tjejer och kvinnor som varit utsatta för liknande brott som ett viktigt steg vidare i livet.
En anmälan om våldtäkt går inte att ta tillbaka även om den som utsatts själv skulle önska det, då våldtäkt faller under något som heter allmänt åtal. Det betyder att det är en åklagare som avgör om åtal ska väckas, vilket görs om åklagaren känner sig säker på att åtalet kommer leda till fällande dom. Om åklagaren inte tror detta läggs förundersökningen som regel ned. Det framgår inte riktigt av det du skriver hur långt i rättsprocessen din anmälan kommit. Inte heller om du har någon som hjälper dig med de frågor du har kring vad som händer och vilka rättigheter du har. Jag vill att du ska veta att du har rätt till ett målsägandebiträde som kan finnas med under polisförhör och vid en rättegång för att ge stöd och råd. Att ha ett målsägandebiträde är kostnadsfritt.
Du skriver att en av anledningarna till att du vill glömma och gå vidare är att du inte vill att andra ska få veta vad som hänt och se på dig som ett offer, samtidigt så känner du dig ensam i det som hänt. Dessa dubbla känslor är vanliga när man varit utsatt för ett brott som våldtäkt. Ofta väcker utsattheten i sig känslor av skuld och skam, man kanske oroar sig för att andra ska tänka att man själv betett sig på ett sätt som gjort att man blivit våldtagen. Det är också vanligt att man tänker att om andra får vetskap om det som hänt så kommer man bli utpekad och sedd som "tjejen som blev våldtagen". Trots detta är det ofta viktigt att man får sätta ord på de känslor ens utsatthet väckt i en. Man behöver ofta ges möjlighet att bearbeta det som hänt och få hjälp att hantera detta så att man mår bra både nu och i framtiden.
Finns det någon du kan prata med som inte ingår i ditt privata och vardagliga nätverk, så att du kan få stöd men utan att känna att du blir betraktad på ett visst sätt? Kanske en kurator på ungdomsmottagningen? Många tjejjourer erbjuder också stödsamtal både på plats och via telefon, där kan du få vara anonym och bara berätta så mycket som du känner är ok för dig. På Tjejjouren.se under rubriken "kontakta en jour" finns länkar till olika tjejjourer i landet, vissa av dem är specialiserade mot kvinnor och tjejer som utsatts för sexuellt våld. Det finns också jourer som erbjuder juridisk rådgivning över telefon, till exempel finns en juristjour på www.allakvinnorshus.org.
Till sist vill jag bara tipsa dig om att skriva ner det som hänt. Det kan kännas jobbigt och svårt att göra det, men förhoppninsvis kan det minska din oro att glömma bort viktiga detaljer inför en eventuell rättegång.
Hör gärna av dig igen om du har fler frågor. Lycka till och ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
