Hej!Jag är 12 år och har för cirka 2 veckor sedan börjat med antideprissiv medicin. Det är nästan alla i min släkt som tagit medicin mot depressioner innan men jag känner mig så sjukt mycket sämre! Blev psykiskt och en del fysiskt misshandlad av min mammas nye när jag var ca 5 år gammmal. Soc flyttade mig till ett jourhem i januari och jag tycker de är jättesnälla(familjen) men huset ligger lixom precis bredvid en tågväg(eller vad man kallar det) och det är så jag tänker göra om jag inte orkar mer. Jag är lixom högst upp på listan om familjehem också. Jag har lixom aldrig varit glad utan antagligen alltid mått dåligt psykiskt(min psykolog säger det efter det jag berättat) och jag har denna veckan (det är ju inte hel vecka men ändå) jag har bara varit en enda hel skoldag hittills! Igår gick jag två lekioner och idag bara en. Jag tycker det är så jävla läskigt när jag är nära att flippa ur totalt. Jag hatar verkligen den känslan. Kan ligga på golvet och dra mig i håret och slå mig själv. Och jag har läst biverkningssedeln och jag har de lite mer ovanliga, jag vet men jag vill verkligen inte finnas till mer nu! Jag orkar inte hänga kvar och sitta i skolan, titta runt och lärarna som vet går bara förbi mig, trotts att jag gråter. Jag äter inte, jag väger alltid maten innan jag tar det. Och jag vet att det är farligt, ja men det går lixom inte. Kan känna mig hungrig men inte så att jag vill äta lixom och jag har sjukt svårt att sitta still. Ingen fattar! Verkligen ingen!! Jag vill bli något bra i skolan, jag får betyg nästa år och jag vill lixom bli nån som hjälper folk med samma sjukdom som jag har nu. Asså hur ska jag göra? Varje dag tänker jag på hur skönt det skulle bli att försvinna. Jag tycker det är så himla frestande. Vill bli bort nu! Hatar detta. Det är lixom inget liv värt att leva. Jag vill inte flytta till min pappa igen sen när jag om jag nu kommer "må bättre". För jag vill inte ha alla dessa sakerna på mig längre. Jag kan knappt andas vissa dagar. Då sitter jag och stirrar rakt in i en vägg med munnen öppen så jag ser ut som en jäkla fisk typ. Alltid i skolan får jag en massa ångestattacker och vill bara dö och är alltid jättenära att flippa ur. Asså hur fan ska jag göra ? Ingen tycker om mig, jag får alltid höra att jag är så smal, betyder så mycket, underviktig och snäll och perfekt. Asså vafan hur i helvete orkar jag? Vill inte mer nu. Det får nog ha en gräns snart.
Svar
Hej!
Vad fint att du hör av dig och berättar om hur du mår! Det är modigt och starkt gjort.
Det låter bra att du har fått komma till en familj som är snäll mot dig, men det är klart att det du varit med om fortfarande finns med dig. Kan du berätta för någon i familjen att du har det väldigt jobbigt? Finns det någon du kan prata med? Du berättar att du ätit antidepressiv medicin i två veckor. Det brukar ta en tid innan du märker någon positiv förändring av medicinen. Ibland kan ångesten bli starkare de första veckorna när man börjat med medicin. Men snart hoppas jag att den får det att kännas lite lättare för dig! Om inte, föreslår jag att du ber att få prata med läkaren som skrivit ut den. Försök också att få prata om biverkningarna!
Du skriver att du alltid mått dåligt och att du inte orkar mer. Jag förstår att det känns hopplöst, men många som varit deprimerade under stora delar av sina liv tar sig ur det och lever liv de trivs med tillslut. Kolla upp exempelvis Caroline af Ugglas, som mått väldigt dåligt, men lärt sig leva med sina jobbiga minnen! Hon har skrivit en bok om detta som du kanske låna på biblioteket eller köpa på internet. Även om det inte känns så nu, kommer du säkert kunna ta dig ur det här! Ett första steg är ju att du hör av dig hit och berättar!
Du berättar att du får ångestattacker i skolan. De känslor du beskriver är svåra att handskas med och särskilt i situationer när du känner dig utlämnad. Finns någon i skolan som du litar på, som du kan berätta om detta för? Kanske en lärare eller kuratorn?
När det gäller mat och ätande finns en bra hemsida: www.abkontakt.se. Där kan du läsa om mat, kropp och ätande. Du kan också få telefonkontakt och prata med någon om sådana frågor!
Jag tycker det låter som en jättebra framtidsplan att hjälpa människor med liknande problem! Även om du är stressad över skolan nu, tror jag att du kommer lyckas med det. Först och främst måste du få tid att bearbeta det som hänt dig. När du orkar, låter det helt klart som att du har driv och motivation att lyckas med din plan! Kanske kan den tanken hjälpa dig gå vidare när det känns tungt?
Hör gärna av dig igen om du vill, och kämpa på! Be om hjälp från familjen du bor i, och från lärare i skolan. Du fixar detta! Ta hand om dig.
/Tjejjouren.se
