Det är så att jag har ingen att prata/fråga m.m. Jag har nyss fått mens, och vågar verkligen inte säga till mamma. Jag har försökt flera gånger, men har inte tillräkligt med mod, stanna i rummer storgråtandes istäället, funderar över varför jag är så feg..... Jag har hört att mensen kan vara väldigt orgelbunden. Men först har jag (normal) mens i en vecka ca. Men restan av månaden kommer det alltid lite mens, i liten mängs under dagarna (räcker med trosskydd) Jag vet inte om det berror på att den är oregelbunden, men jag orkar inte gå och ha det så livet ut. Har haft det i ca 1,5 månad nu! Jag vill absolut inte prata med någon om det här, det vågar jag inte!!! Och jag HATAR när man känner mensen rinna det känns som alla ser att man har mens, och som man kissar på sig. Men vågar inte prova mig på tampong. Vågar inte ens köpa bindor, så snor av mamma. Varje gång jag har mens så känns det som jag lika gärna skulle kunna dö. (såklart är kommer jag INTE ta livet av mig, jag tänker på hur hela min familj skulle reagera, jag skulle inte kunna dö med vetskapen om vad jag lämnar!) Men ändå så finns tanken i bakhuvudet, och det borde ju betyda något?! vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte? gud vad skönt det här var att skriva ner det inför någon, och att jag kan vara anonym. Tack för att ni finns!
Svar
Hej!
Bra att du hörde av dig, roligt att du gillar oss!
Du berättar att du har fått din mens och vågar inte berätta för din mamma. Att få sin första mens kan vara väldigt olika för olika tjejer. En del upplever det precis som du beskriver att man tycker att det känns som att det rinner hela tiden och att man känner sig besvärad. Andra kan bli glada och känna sig enormt stolta. Ibland är det en mix av alla de känslorna. Att du har fått din mens betyder att din kropp fungerar som den ska.
Din mamma har varit i samma situation som du och vet vad det innebär att få mens, utifrån det tänker jag att ni ändå delar en upplevelse. Eftersom jag inte känner din mamma och vet vad ni har för relation så vet jag inte om du känner stöd från henne när det gäller andra saker? Om det är så kanske du kan pröva och prata med henne trots att du är lite rädd. Det är ju också okej att visa att man tycker det är lite jobbigt att berätta. Hon kan köpa bindor åt dig tills du känner dig redo att göra det själv. Du kan även prata med din skolsyster om du känner att det är bekvämare.
Mensen är oftast oregelbunden i början och mängden är olika från person till person. Du berättar att du får små blödningar mellan gångerna och förstår att du tycker det är jobbigt. Du kan kontakta din närmaste ungdomsmottagning där de kan svara på alla dina frågor du har om din mens och din kropp. De kan även undersöka dig och kolla så allt står rätt till och kan se till att du får en mer regelbunden mens. Förstår att du tycker att det känns lite svårt att kontakta en ungdomsmottagning men om det är en tröst så har de hört och sett allt, de är också utbildade inom detta område så du är i trygga händer.
Att ha mens är inte speciellt kul alla gånger men man vänjer sig och till slut tänker man inte på det. Att ha tanken på att inte finnas kvar i världen är nog vanligt även om man inte menar allvar. Man funderar över sin existens och vad som händer när man dör och vad som skulle hända med familjen. När man känner att man verligen inte vill leva så är det bra att kontakta en kurator eller psykolog. Menar du att de här tankarna kommer när du har så här besvärligt med mensen eller är det också andra tillfällen? När man har mens påverkas också humöret ibland och man kan känna sig lite låg och extra sårbar. Detta beror på hormoner i kroppen.
Lycka till och ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
