I skolan hoppar jag runt, skriker, skrattar o är allmänt omogen. Det går inte en dag utan att jag ångrar något jag gjort eller sagt, vissa saker är större andra mindre. Jag gråter och får ångest för att jag gjorde dessa saker och för att jag inte är mig själv. För det är jag inte, iaf inte i skolan. Innuti mig är jag mig själv men på något sätt kommer den personen aldrig fram. Jag är egentligen inte så omogen och jag grubblar mycket över ganska djupa saker. Mina kompisar verkar inte störa sig på att jag är konstig osv. Vi har kul och vi kan också snacka. Men då är det mer snack som "åååh jag vet inte vad jag ska göra med Linus!!". Visst det är väl också viktigt att prata om sånna saker men jag vill också prata om sånt som jag grubblar över! Men så fort jag sätter igång det babblet nickar dom bara och ler, som om jag vore ett irriterande barn som man kan lura att man bryr sig. Även när jag pratar om andra, lite mer vardagligare problem som bråk, killar så skickar dom bara en lessen smily eller så säger dom att dom förstår. Men det är just det dom inte verkar göra! Jag känner mig så ensam även fast jag har vänner och en bra familj! Jag vill ha någon att prata med PÅRIKTIGT! Någon som diskuterar, inte bara hummar, någon som säger precis dom sakerna som får en att le mitt bladn tårarna och en som behöver mig lika mycket som jag behöver honom/henne. Jag känner mig både annorlunde, ensam både bland vännerna o "i mig själv". Snälla hjälp!!!
Svar
Hej!
Tack för att du skriver till oss – det är modigt av dig att berätta om dina känslor. Det är bra att du har vänner som du kan ha kul med men förstås tråkigt att du inte känner att du kan vara dig själv med dem. Det är inte meningen att du ska gråta och få ångest för att du är någon annan.
Hur tänker du mer kring att din riktiga person inte kommer fram? Om du var dig själv och visade hur du känner längst inne i dig, vad tror du att dina vänner skulle göra då? Kan det vara så att de grubblar på samma sätt som du gör? Jag tror att väldigt många går runt och känner sig "annorlunda" som du uttrycker det. Du är inte ensam. Det finns inget rätt sätt att vara på även om det ibland kan kännas så, kanske särskilt i skolan.
Finns det någon som du känner att du får bättre kontakt med än andra? Någon som du tror vill prata om sådant som du grubblar över? Det är inte alltid så lätt att träffa vänner, jag förstår det. I skolan kan det kanske bli så att man har en grupp vänner som man umgås med, kanske klasskompisar, och det är inte alltid helt enkelt att hitta andra kretsar. Att engagera sig i aktiviteter på fritiden kan vara ett bra sätt att träffa nya vänner till exempel. På så vis kanske du hittar personer som är mer lika dig?
Du kan alltid prata med oss. Skriv till frågelådan, mejla eller chatta. Berätta för oss vad du grubblar på.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
