Hej. Jag har ett litet problem. För lite mindre än två år sedan så mötte min pappa en tjej som vi kan kalla för Anna. Anna hade en son som då var 21 ungefär (nu 23). Jag och min bror tyckte om Anna i början, hon var schyst och så. Ganska sträng, både dålig vinnare och förlorare, drack för mycket men var rent allmänt ganska schyst. Ingen av oss gillade dock hennes son, som vi kan kalla Filip. Ett år senare, alltså ett år från nu, så flyttade jag, min pappa och min bror ihop med Anna och Filip. Redan första månaden så funkade det skit. Anna drack mer och mer, rökte också (vilket hon inte berättat att hon gjorde förrän två månader innan vi flyttade ihop, vilket jag själv anser var lite falskt) och fick också min pappa att börja röka (han slutade för ungefär fem år sedan). Eller fick och fick. Det var ju självklart hans egna val, men det kanske inte är så lätt att bo ihop med en tjej som röker två paket om dagen, när man själv rökt tidigare. Så tyckte faktiskt att hon kunde ha lite respekt för det. Redan då tappade jag ganska mycket respekt för henne. Men när hon sedan gav mig och min bror utegångsförbud 24/7 (min familj har aldrig hållit på med straff, vi är ganska mycket emot det) och satte upp regler och lät oss ha internet en gång om dagen o.s.v. så blev det lite för mycket. Vi försökte anpassa oss till hennes regler, trots att vi hatade henne. Vi gjorde det liksom för vår pappas skull. Men det blev liiite mycket. Men eftersom att min bror har störthöga betyg i skolan, spelar åtta instrument och är överdrivet trevlig mot alla, så gillade hon honom. Jag däremot ifrågasatte alla regler och sa emot, vilket hon hatade. Går dock numera med på det mesta, det är lika bra. Under nyår mellan 2010 och 2011 så blev jag våldtagen av Filip och två av hans vänner. Där gick gränsen, där pallade inte jag med skiten längre. Det blev inte bättre av att varje kväll så stod pappa och Anna nere i vardagsrummet och bråkade, oftast om mig och varför jag inte har lika höga betyg som min bror, varför jag är så mycket besvärligare. Min pappa försvarade sig med att det var min mammas fel, det var ingenting han kunde göra åt. Förlåt, sa han ofta. Förlåt för att jag har en hemsk jävla dotter som du hatar över allt annat. Jag somnade till de här bråken varje kväll och mådde rätt dåligt av det. Jag började skada mig själv, drack rätt mycket och försökte ta självmord ett antal gånger. Mår fortfarande jävligt dåligt men har haft kontakt med en tjejjour (som jag inte har kontakt med längre, tjejen jag mailade med slutade svara, kanske något tekniskt fel) och har även snackat med en kompis om det, som stöttar mig och så. Nu, för ungefär en månad sedan, så hade jag ett väldigt stort bråk med min styvmamma. Det handlade om alla regler som hon satte upp, men framförallt att jag inte trivs hos pappa. Jag sa att jag ville flytta hem till min mamma, och både min pappa och Anna blev riktigt sura. Anna hotade med att lämna min pappa, sa att han skulle hamna i djup depression och att vi kanske aldrig mer skulle få en normal pappa igen. Pappa själv sa att han skulle ta in många advokater och att det minsann skulle sluta med att han fick vårdnaden, och vi inte skulle få träffa mamma alls. Fyfan vad dåligt samvete jag fick. Jag grät två veckor nonstop. Hade ju väntat på att få säga det ett tag, och sedan blev de så sjukt sura. Jag är 13, och över 12 så trodde jag att man fick bestämma själv vem man bodde hos, men jag hade väl fel. För en vecka sedan berättade min pappa att Anna blev våldtagen när hon var i min ålder, och att det var därför hon var som hon var mot just mig. Det klart att jag förstår att hon mår dåligt, jag mår ju sjukt dåligt efter det som hände under nyår, så jag förstod. Tänkte försöka lite till, inte vara så hård mot henne. Men alltså, det känns fortfarande som att jag hellre vill bo hos mamma. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att kompromissa lite med Annas regler, men hon vägrar ju att anpassa sig det minsta efter mig och min bror. Så varför ska vi då anstränga oss? Hon visar ju ingen respekt alls mot mig, så varför ska jag visa någon respekt mot henne? Och det hjälper inte precis att få möta Filip varje dag, och hans kompisar någon gång då och då i veckan. Jag är livrädd för dem, och mår dåligt av min styvmamma. Jag vill flytta hem till min mamma, men det känns så besvärligt efter allt de sa. Jag vet inte vad jag ska göra, snälla hjälp mig?
Svar
Hej!
Vad bra att du hörde av dig med din fråga, klokt och modigt av dig!
Det låter som att du har det väldigt jobbigt just nu. Du bor hos din pappa och styvmamma och det är ofta mycket bråk och tjafs hemma. Dessutom bor din styvbror där som tidigare har våldtagit dig, och du är rädd både för honom och hans två kompisar som också var med på våldtäkten. Du vill flytta hem till din mamma, men när du tog upp detta med din pappa och styvmamma så reagerade de med att detta skulle få konsekvenser i form av att din pappa skulle koppla in advokater.
Först och främst vill jag att du ska veta att du inte ska behöva ha det så här. Oavsett hur dåligt din pappa och styvmamma mår är det inte ok att de behandlar dig på det sätt som du beskriver. Alla barn har rätt att bli behandlade med respekt och att växa upp i ett hem där det inte förekommer bråk, våld och hot. Det är också varje förälders skyldighet att skydda sitt barn från risken att bli utsatt för våld och övergrepp från andra. Utifrån det du skriver så tycker jag att det låter som att varken din pappa eller mamma just nu tar detta ansvar.
Att bli utsatt för en våldtäkt är ett trauma och påverkar oss väldigt mycket i både kropp och själ. Du skriver att du mår väldigt dåligt efter det som har hänt och att du utsätter dig för risker och till och med har försökt att ta livet av dig vid två tillfällen. Detta är naturliga reaktioner på att du har utsatts för en enorm press. Det är dessutom en övermäktig påfrestning att bo under samma tak som en av dem som har utsatt en för detta. Har du haft någon möjlighet att sätta ord på de här känslorna som finns i dig efter det som har hänt? Det är väldigt viktigt att du får samtalsstöd där du kan känna förtroende och kunna prata om det som händer i ditt liv och det som har hänt tidigare. Då har du möjlighet att läka och må bättre. Jag funderar också på hur du tänker kring en anmälan av de som begått den här våldtäkten mot dig? Då du som det är nu, inte har mycket stöd i din familj tänker jag att det är jätteviktigt att du får det utifrån så att du också kan ta tag i den biten om du vill. De har utsatt dig för ett brott, och du har inte gjort något fel.
Hur mycket vet din mamma om hur du har det hemma hos pappa och vad som har hänt där? Vet din mamma om att du vill flytta hem till henne? Jag tror att det är viktigt att du försöker prata med både din mamma och din pappa i lugn och ro, så att du kan förklara hur du tänker kring en flytt hem till mamma och vad det är som gör att du just nu inte vill bo hos din pappa. Om det känns svårt att själv förklara för dina föräldrar hur du känner, kan det vara en bra idé att ta hjälp av någon utomstående. Kanske har du nån annan vuxen i din närhet som du känner förtroende för och som kan fungera som ett stöd när du pratar med dina föräldrar? En annan möjlighet är också att prata med din kurator i skolan, som kan hjälpa och stötta dig att få rätt hjälp. Du skriver också att du haft kontakt med en tjejjour tidigare men att du inte längre får svar från den jouren, om du känner att det var bra sätt att få stöd och hjälp finns det länkar till flera andra tjejjourer på Tjejjouren.se under fliken "Kontakta en jour".
Till sist vill jag också nämna den skyldighet som socialtjänsten har att hjälpa och skydda barn som på olika sätt mår dåligt och riskerar att fara illa hemma. Kontaktuppgifter till socialtjänsten finns på kommunens hemsida, där finns också nummret till socialjouren som har öppet under sena kvällar och helger.
Vill du höra av dig igen och berätta hur det går för dig, och om du får rätt hjälp? Vi finns här för dig!
/Tjejjouren.se
