Hej, jag är en tjej på 18 år nu och jag ahr en väldigt jobbig sak som jag gömt undan långt inne i mig väldigt länge. jga har suttit här i någon timme och läst massa med frågor och svar och sett att ni verkligen ahr hjälpt många av de personerna som skrivit frågor innan. jag har en väldigt lång historia om massa skit(ursäkta ordvalet) som hänt mig. Detta som jag skriver nu har jag inte lyckats få ur mig på nio år ungefär men känns som det va igår det hände. När jag var nio år gammal så hade jag en bästis som jag spenerade väldigt mycket tid med hon och jag gjorde allt tillsammans jämt. jag hade flera gånger sovit över hos henne och mycket sådant men sen en kväll så var jag ensam hemma hos henne för hon hennes mamma och hennes bror skulle åka och köpa lite godis till kvällen eftersom att det var fredag och hennes pappa, som vi kan kalla för X, kom hem från jobbet å då satt jag å tittade på TV i vardagsrummet å han såg glad ut över att se mig. han va en jätte bra pappa åt min komppis å har gjort massa saker med deras familj men det var någon skumt med honom just då som han log när han så mig. å senare typ 5 minuter senare så ropade han på mig från sovrummet å jag va ju bara nio år och i deras hus så gick ju självklart dit dum som man va elelr snarare ovetande än dum. iaf... han våldtog mig den kvällen... detta pågick i ett år ungefär. skäms nått fruktansvärt över det å eftersom jag trodde det va mitt fel så vill jag ju vara honom till lags, han fick en sorts makt över mig så svårt att skriva detta just nu... men jag frotsatte att vara med min kompis eftersom att jag inte ville nån skulle veta, för det känndes vekrligen som mitt fel... så jag blev våldtagena av samma man 17 gånger under ett år. efter det gick mitt liv verkligen utför. men som tur va så flyttade dom när jag fyllde tio år så han försvann fysiskt sätt ur mitt liv men inte psykiskt. jag blev också våldtagen av en annan man när jag var 11 år, jag fattar fortfarande inte att all skit hänt mig. känns som jag ser en skräck film när jag tittar tillbaka oå mitt liv. jag började ha friviligt sex när jag var runt 12 år eftersom att jag redan ahft det så betydde det inte så mycket för mig men mellan åren 13 och 15 så betydde sex allt för mig. jag blev som besatt för varje gång jag hade sex kändes det som om X förlorade makt över mig men senare efter sexet så var X det en som snurrade i mitt jäval huvud vilket är sjukt jobbigt för jag skäms. jag började kontrollera min hjärna genom mat istället å slutade nästan totalt å äta. jag gick ner från 67 kg till 42 kg på 3 månader för jag drack bara vatten och åt något litet typ en fjärde del av en frukt varje dag. jag mådde så sjukt dåligt men det var ingen som klev in och hjälpte mig upp. istället hamnade jag i ett förhållande där killen klagade på att jag var stor. han sa det inte med ord utan han kunde peta mig i magen å skratta eller dra mig i kärlekshandtagen så jag kände mig riktigt stor. jag väger nu 69 kg och är påväg mot en ny tid i mitt liv med ätstörningar för att jag känner mig extremt stressad inför livet. jag ahr en underbar fästman som gör allt för mig och han har fått mig att bli en finare och lyckligare människa men ahn förstår inte varför ajg ibland bara börjar gråtta mitt i natten eller får panik när vi ahr ahft sex ibland. han ve tinte vad som hänt mig tidigare, innan jag träffade honom. jag vet inte hur jag ska hantera att allt detta är en del av mitt liv. snälla hjälp mig att hantera detta! P.S har haft en tid av självdestruktivt bettende med mer än ätstörningar ahr skart mig och försökt begå självmord tre gånger. har talat med en psykolog om det i 2 år men inte kunnat nämna något om väldtäckterna. är nu 2 år sedan jag hade mitt senaste besök hos min psykolog. jag vill inte tillbaka till en psykolog och allt känns som om de tär mitt fel. tack på förhand, behöver verkligen hjälp. är stolt att jag en lyckats skriva ner detta. så sjukt jobbigt att ens tänka på :( tack för alla hjälp ni ger till hos flickor som behöver den! TACK!
Svar
Hej
Precis som du själv skriver har du all rätt att vara stolt över dig själv. Förstår att detta inte var lätt att sätta på pränt.
Det låter som om du aldrig har haft möjlighet att bearbeta de väldigt allvarliga övergrepp som du utsattes för som barn. De känslor av skam som du beskriver att du upplevde som barn är vanliga bland offer för sexuella övergrepp. Som barn är man extra utsatt och mer benägen att skuldbelägga sig själv, något som förövarna inte sällan är medvetna om. Det tål att upprepas, det är aldrig på något sätt under några som helst omständigheter offrets fel vid sexuella övergrepp.
Jag får intrycket av när jag läser vad du skrivit att du, trots att du delvis förträngt vad som hänt, ändå är medveten om hur övergreppen påverkat ditt liv. Vad tror du att det var som gjorde att du inte kunde nämna det här för psykologen du träffade förut? Om du upprättade en ny kontakt med psykolog idag, tror du att du skulle kunna berätta om övergreppen då?
Utifrån vad du skriver får jag intrycket av att övergreppen legat till grund för ditt destruktiva beteende då du blivit äldre. Kanske skulle det vara nödvändigt att bearbeta övergreppen i barndomen?
Det låter som om du lever med en fin man idag och du skriver att han är beredd att göra allt för dig. Tror du att det skulle kännas skönt om han fick reda på vad du varit med om? Finns det något sätt du kan berätta om det förflutna på ett sätt som skulle kännas bra för dig?
Om du inte känner dig redo av att återuppta kontakt med psykolog bedrivs det även stödsamtal runtom i landet på olika tjej- och kvinnojourer för flickor och kvinnor som varit utsatta för övergrepp. Kanske skulle en sådan kontakt kännas lättare att påbörja? På tjejjouren.se hemsida finns det en förteckning över tjejjourer runtom i landet. Beroende på vart du bor kan du söka efter en jour nära dig och se om de bedriver någon form av stödsamtal.
Återigen, otroligt starkt av dig att skriva och berätta om detta för oss. Tveka inte att höra av dig igen för ytterligare stöd och råd.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
