Behöver och vill få hjälp, / E!

Jag vet inte vad jag ska göra. I snart 4år har jag mått dåligt, till och från hela tiden. Jag har haft självmordstankar sen jag var 13år, och är nu 16, snart 17. Tankar omkring självmord kan komma upp dagligen, jag kan bara sitta för mig själv och tänka -" är de det ända sättet för mig själv att våga visa och berätta hur jag egentligen mår " Just för jag inte vågar berätta för min mamma att jag mår dåligt, så dåligt att jag har självmordstankar och ofta tänker på döden. Jag går heller inte i skolan, när jag förra året slutade nian så kände jag ingen ork eller lust. Jag började skolka i åttan, sen blev det bara mer och mer skolkande när jag gick i nian, bara för jag då mådde så dåligt, jag orkade ens inte skolan. Endel dagar orkade och ville heller inte gå upp till skolan, dom morgorna ledde bara till bråk med mamma, men som till slut gav upp och lät mig bara vara hemma. Även fast hon också säkert förstod att jag inte mår bra, hon brukade ibland ta upp att det finns tabletter jag kan få som kan hjälpa mig och sånt. Men jag ville inte lyssna, ville hålla mitt mående ifrån henne. Men jag har alltid förstått att hon ibland vet att jag mår dåligt. Från tidigare då hon en gång gick igenom mitt rum, då hon hitta massa block som jag hade skrivit om hur jag mådde och tänkte i, så pratade hon med mig, hela familjen var då med. För att ta itu med det, hon erbjöd sig då att ringa BUP, jag sa då ja, men dagen efter ångra jag mig, så det blev inget. Allt som hände var att jag skulle lova att berätta när jag börja må så dåligt igen. Men jag vågade inte, utan jag sa att det blivit bättre, att jag blivit bättre. Och nu , några år senare mår jag fortfarande lika dåligt. Jag har skurit mig, både på armen, handleden och låret, men inget som syns sådär jätte mycket, utan mer bara som vita streck, men är ändå livrädd att någon ska se dom, bara för jag vet att dom finns där.Och jag tycker det är jobbigt här hemma, jag kan tycka att jag känner att jag inte är bra nog, att jag inte duger. Jag kan inte säga att jag älskar min familj, det kan jag faktiskt inte säga, hur dumt det än låter. För jag känner inte den känslan att jag gör det, inte så att jag kan säga det rakt ut. Här hemma är jag bara oftast sur och arg, brukar oftast lägga mig i så mycket jag kan, och när jag väl bråkar med min mamma så skriker jag allt jag bara vill få ut, hur hon är och vad jag tycker om henne, i stunden då så bryr jag mig inte om vad det är som kommer ut, det är liksom som ilskan tar över, och jag bara vill få ur mig allt. Och jag känner att jag inte kan må bra här hemma..men vad kan jag göra åt det? finns väl inte så mycket.. Jag är i princip nere och deppig varje dag, har alltid en klump i magen och halsen, oro och rädsla, med gråten i halsen. Allting känns så fruktansvärt jobbigt, och jag känner att jag inte orkar längre, utan jag vill bara komma bort, få slippa allting, men jag vet inte hur, för jag vågar inte berätta hur det egentligen är med mig.Och jag är trött på att både min syster och mamma ska påpeka allt ing om skola hela tiden, en jävla massa tjat om det. Men hur ska jag förklara att jag inte orkar tänka på att börja skolan för jag mår så dåligt? Jag blir arg varje gång det kommer upp, jag orkar ens inte prata om det, utan blir bara ledsen och arg.Jag själv är väldigt blyg, och självkänsla och självförtroende är på botten, jag undviker att vara bland mycket folk, och folk jag inte direkt känner, känner mig bara i vägen. Och tycker också det är obehagligt att tex gå på stan och såna saker, för det känns som alla bara kollar på mig, som jag är ett stort fel eller något. Jag tycker inte om mig själv, har svårt för att acceptera hur jag ser ut och hur jag är.Jag antar att jag helt enkelt är deprimerad, och behöver nog egentligen hjälp.. För nu börjar det ta stopp för mig, jag orkar inte längre, jag orkar inte dölja hur dåligt jag mår. Jag vill ta tag i det här, få svar på frågor om varför jag är såhär, varför jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag är trött på att gråta varje natt, och känna att det närsom helst kan brista. Att jag snart bara ligger där på botten och inte orkar ta mig upp. Att jag kanske börjar skära mig igen, men värre den här gången, att jag kanske får ett sånt ryck att jag gör det, bara för ett rop på hjälp. Hela jag skriker efter hjälp. Jag känner mig så jävla tom inombords, som jag inget har, eller känner. Men jag känner en sån kärlek för en speciell person, känner en sån kärlek för min bästa vän. Känner också saknad efter speciella personer som jag har förlorat genom åren, och alla som har sårat mig, jag är fortfarande lika sårad, det gör fortfarande ont. Det gör ont överallt, i hela mig. Smärtan i bröstet, det bara bränns och svider, klumpen i halsen blir bara större känns det som, och tårarna bara bränner. Men det största problemet, jag vågar inte berätta för min mamma att jag mår dåligt, att jag har självmordstankar, att jag vill att livet ska få ett slut, att jag vill komma bort härifrån och slippa allting. Jag vågar verkligen inte..hur ska jag göra?