jag älskar min familj mer än allt på hela jorden , jag skulle dö för dom , seriöst .jag har alltid betytt mycket för min familj , dom älskar mej för den jag är . vi var som bästavänner , man kunde berätta allt för alla . men sen nu har jag börjat svika dom , jag är nästan aldrig hemma längre , jag lyssnar inte på dom längre . alltså jag älskar dom så jävla mycket men jag visar det inte längre , det går inte jag vet inte varför .men dom betyder mest , jag sviker dom hela jävla tiden , men dom sviker aldrig mej .mina föräldrar kan inte lita på mej längre som förut , jag vill tebax , jag älskar dom ju förfan men jag beter mej verkligen som skit mot dom , jag vet inte vad jag håller på med längre . min syrra och jag hade alltid varandra , men nu e jag bara uppkäftig mot henne , jag bråkar med henne hela tiden jag svär åt henne , när jag svär , så kan jag se igenom min mammas kropp , jag kan se hur det svider inuti henne . sen när jag har sagt de går jag in o låser in mej på rummet och gråter , att se sin mamma sårad , alltså jag vill bara dö när jag ser det , vill krypa in i ett svart hål där ingen kan se mej . sen jag blev populär så har jag bara skitit i dem , vad ska jag göra ? :( jag orkar inte sår dom längre ..
Svar:
Hej!
Vad bra att du skriver till oss!
Du berättar om din familj, dina föräldrar och din syster, som du älskar mer än allt på hela jorden. Vad fint att du känner så!
Du berättar att du sviker dem nu, du bråkar med dem och lyssnar inte på dem. Ni har haft en väldigt fin och nära kontakt men nu har ni inte det längre. Har vi förstått dig rätt?
Den närhet du beskriver att ni tappat, är den helt borta eller finns den där ibland? Om den finns kvar i vissa stunder tänker vi att det kan vara bra om du funderar på vad det är som gör att du kan vara nära dem då. På så sätt kanske du kan försöka att göra så att stunderna blir fler.
Du berättar hur mycket du älskar din familj, och vi tror verkligen att de vet om att du gör det även fast du bråkar med dem. Att bråka med sin familj i tonåren är väldigt vanligt. De allra flesta tonåringar testar gränser, det är ett sätt att bli den person man vill vara och hitta sig själv.
Vi tänker också att du skulle kunna prata med din familj om hur du känner. Känns det svårt att säga det med ord kan du kanske skriva ett brev eller skicka ett mejl. Vi är övertygade om att de bryr sig om dig och älskar dig på samma sätt som du älskar dem, och att de också vill ha en nära kontakt med dig.
Du skriver också att du nästan aldrig är hemma längre. Vi tänker att det inte är något konstigt i sig. Det är inget fel och inget ovanligt att umgås mycket med kompisar, hänga på en fritidsgård, hålla på med något intresse eller vara på stan. Om du gör saker du trivs med och mår bra av är det inget fel med det. Men detta ska inte behöva stå mot att ha tid med din familj, om du vill umgås med dem också. Tror du att du kan hitta ett sätt att ha tid för båda saker?
Hoppas att det här svaret kan hjälpa dig. Du får gärna höra av dig igen, vi finns här!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
