Barndomen är slut nu. Här suddas vägen tillbaka ut.
Det artonde året har slagit in dörren till världen och ställt oss på livets avsatts. Mot eget boende, jobb, bil, lagliga droppar alkohol och skamliga förslag medan natten gör sig påmind.
Men först: innan vi kliver in genom den där insparkade dörren, innan vi breder ut våra vingar och flyger mot framtiden: Låt oss ta en tidsresa. Låt oss backa bandet - en liten stund. Återuppleva den barndom som flytt.
Lågstadiet.
Då Killarna imponerade genom att retas, pussar var monumentala och vi i lågstadiediscots strobb sjöng vi om att vara ”så jäjä, wowwow”. Jag hade min första kille, lekte häst på rasterna och koreograferade dansnummer med min syster till tonerna av Abba, Carola och Britney Spears.
Vi kickade röda sparkcyklar, gungade och blev skakiga i hela kroppen av att förlora med flit mot den snyggaste killen i skolan på ”herre på täppan”. Vi klättrade i klätterställningen, målade - och pärlade på fritids.
Sedan kom mellanstadiet.
Med buller och bång var vi plötsligt minst igen, men fortfarande större än vi någonsin varit. Det blev allvar. Man kände sig stor nu.
Vi bråkade om killar, skrev superhemliga dagböcker som vi helst av allt ville skulle läsas. Vi hade kärlekslistor och klämde våra första finnar. Bh:n, gjorde sitt intrång i våra liv, och jag längtade efter mens. Vi missbrukade frasen ”men alla andra får ju”, åkte på klassresa och trodde att alla manliga lärare som närmade sig pensionsålder var pedofiler.
Vi hade kamrat, stallet.se och lunarstorm, skaffade msn och fick långa föreläsningar av våra föräldrar om att ”absolut inte lägga ut några bilder på oss själva på internet”. Och där började lögnerna, där inledde vi vårt hemlighetsmakeri. Internet boomade och plötsligt hade vi fått kontakt med omvärlden, plötsligt hade vi vår egen sfär på ett sätt som våra föräldrar aldrig haft. Vi lärde oss radera webbhistorik, lärde oss sopa igen spåren efter oss.
Vi anordnade våra första mellanstadiediscon, körde limbo, frågade chans, pussades på toaletten, drack cola och slukade chips.
Hade danstävling, där vinnaren blev det par; vars kille fick hålla sina händer på tjejens rumpa, under den obligatoriska tryckaren.
Vi var kära i killarna i sexan, Björn Rosenström var cool och vi började tröttna på vår lilla skitskola.
Så kom högstadiet.
Det var den tid som skulle komma att innebära betyg, ny skola, nya lärare, nya klasskompisar och nya chanser. Men även den tid då vi gick på våra första fester, hade bilddagboken, missbrukade push-up-bhn och upplevde första fyllan tack vare mammas och pappas olåsta barskåp.
Vi Skaffade förhållanden, förlorade oskulden och fick hjärtat krossat.
Uppmärksamhet var allt och erfarenhet var hårdvaluta.
Och trots att vi längtade så himla, himla, himla mycket efter att bli vuxna; var vi så jävla rädda.
Vi konfirmerade oss, hade våra första riktiga redosvingar och lärde oss hur man lagade lax i paket på hemkunskapen.
Killarna var busiga, roliga och högljudda; tjejerna var lugna, medvetna och söta.
Högstadiet var på många sätt en väldigt komplex tid.
För plötsligt började alla ställa krav: mamma, pappa, skolan, media, kompisarna och viktigast:
Killarna.
Samhällets bild av vilka vi borde vara gjorde sig påmind, och den själsliga korsett den skapade gjorde ont.
Tre år senare gick vi vidare: mot gymnasiet.
Och här står vi nu: På branten av det tredje och, för många, sista året i skolan. Någonsin.
Jag vet inte vad ni känner, men jag skulle vilja dra en lättnadens suck, höja mitt glas och tacka fan för att det är över och för att vi klarade det. För att vi Överlevde första stringtrosan, äcklen på kamrat och de värdelösa diktamen-läxorna. Men även påminnas om den skönhet som fanns i den tid; då Pokémontröja var det snyggaste som fanns, smink var en helt ny värld och de kvällar ”kolla-på-film” med någon snubbe ledde till hångel.
Men likväl som vi lämnat skönhet bakom oss, har vi minst lika mycket vackert framför oss. Komma in på krogen, sova första natten i egen lägenhet, gå i pension.
Och inte minst: skönheten i att kunna titta tillbaka på vad vi gjort i en svunnen tid och tänka:
Fy satan vad dum jag var
Men fy satan vad kul jag hade,
Och fy satan;
Vad bra jag blev.
Lägg till kommentar