Familj är ett mäktigt ord.
Det ska stå för personer som får en att känna sig trygga, säkra, älskade och må bra. Samtidigt som det står för vilka man delar blod och dna med. Ofta går inte allt det ihop.
Om du frågar mig så finns det tre olika förklaringar till ordet.
För det första finns det den biologiska familjen, den man föds in i och måste gilla oavsett vad man själv tycker.
För det andra finns det den familjen man själv bestämmer. Nära vänner som man träffar under livet eller lever med som blir mer som familj än den man föddes in i.
Sen finns det också foster/stöd familjer. Om du har varit/är i en stöd eller fosterfamilj så vet du precis som jag att det kan vara det bästa eller det värsta.
Har man tur så hamnar man i en bra familj och får uppleva ett sånt där liv man önska man hade.
Ett liv med en normal och "hel" familj. Ett liv där man inte behöver känna sig ensam.
Nu kanske du undrar vad familj har med ensamhet å göra. Men för vissa är ensamhet en stor liknelse med familj.
För mig är det mest ensamt med min biologiska familj. Jag lever i en "trasig" familj, har inga syskon och ingen pappa. Men jag har många extra familjer. Både personer som jag har vuxit upp med och vänner som står mig nära.
Dessutom har jag fått uppleva ett "bra" liv genom en av alla stödfamiljerna jag har haft. Med dom har jag syskon, två föräldrar och massor med släktingar.
Med mina extra familjer känner jag mig inte ensam. Med de känner jag bara att jag passar in och att de vill ha mig. Man skulle nog kunna säga att jag känner mig stolt och älskad med dem.
Lägg till kommentar