Jag slickade mig om läpparna, och mina båda tummar skapade djupa rivsår på insidan av mina knutna händer.
Min syster såg oberörd ut och jag var mer avundsjuk än jag nånsin varit. Hennes mening hade inte betytt någonting för henne, och borde inte ha gjort det för mig, heller.
Att den gjorde det, och så otroligt mycket, gjorde mig väldigt besviken på mig själv. Tisdag morgon, förra året, köket. "Orkade inte göra nåt, tog bara lite puder."
Jag fick problem med mycket finnar redan i tvåan, trean. Jag kände mig ful, äcklig, men tack vare min underbara, dåvarande klass klarade jag ändå av att varje morgon sätta mig i mammas bil, och bli avsläppt vid de gula tegelbyggnaderna.
När jag gick i fyran köpte min syster en flaska foundation, som jag fick låna i en vecka, ungefär. Under den veckan kände jag mig snyggast i världen, en lycka min syster tog iväg när hon sa att, "du tar så mycket, du får inget mer!", något jag självklart struntade i.
I femman fick jag veta att jag hade acne, och trots att jag redan hade varit säker på det gjorde det så otroligt ont att få det bekräftat. Jag dränkte mina sorger i foundation och concealer, och fruktade dagarna jag skulle till hudläkaren, eftersom jag då inte fick sminka mig.
Jag har fortfarande inte kommit över min acne. Jag vägrar att lämna huset osminkad, och har även på smink när jag bara ska var hemma med familjen.
Som en bekräftelse på att det behövs smink fick jag för några dagar sedan hem mitt nya pass. När den bilden togs hade det varit länge sen jag sminkade mig, vilket syntes på kortet. Mina finnar var väl tydliga på den lilla, suddiga, svartvita bilden, vilket fick mig att bryta ihop.
Min syster berättade det för mina vänner, som tycker att jag är löjlig som gråter över ett fult pass, och de jävlas gärna för det. Jag kan inte berätta sanningen för dem; att det inte är passet som spelar roll, utan bekräftelsen på att det inte spelar nån roll; jag duger ändå inte utan smink.
M är 14 år.
Lägg till kommentar