Det här är något som sagts så många gånger. Men uppenbarligen går det inte fram till alla: Det är ALDRIG någonsin en våldtäktsutsatts fel att hon eller han har blivit utsatt för en våldtäkt.
Som tjej måste man hela tiden fundera över hur och vad man gör, inte bara för att slippa bli utsatt för sexuella övergrepp, men för att inte få skulden om någonting skulle hända.
Bär inte kort kjol, du kan dra åt dig blickar. Sminka dig inte för mycket, du ser inbjudande ut. Tänk på vilka du ligger med, folk kan tro att det är okej att ge sig på dig. Gå inte själv, du vet ju vad som kan hända. Gå helst inte ut alls, det kan vänta en våldtäktsman någonstans.
För att leva upp till allt detta utvecklas någon form av försvarsmekanismer för att försöka vara fri, åtminstone utåt.
Det är många som, kanske omedvetet, planlägger sitt liv för att t.ex. slippa gå ute själva sent på kvällen. Nycklarna mellan fingrarna, tar med sig extraskor, känner sig livrädda för att ta med någon hem, ställer sig frågor som vem kan man lita på? vem kan man inte lita på?
Vi blir proppade med ”de bästa sätten att skydda sig mot övergrepp”. Och det är ändå inte ute på gatan som de flesta våldtäkter sker, det är inomhus, ofta av någon man känner.
Hur långt ska man behöva gå för att skydda sig, när det kryper så långt in som in till ens eget hem?
Låt oss säga såhär:
En ung tjej går ut på krogen, dricker en del och har riktigt kul med sina kompisar. På vägen hem från bussen tar hon en genväg genom en liten skogsdunge. Det går ju så mycket snabbare!
Säg att hon möter en våldtäktsman där inne i skogsdungen, och blir utsatt för en våldtäkt. Frågor hon antagligen kommer få slängda i ansiktet är; varför klädde du dig så, du får ju förstå att sådär sent på kvällen kan man inte gå klädd sådär. Varför drack du, hur mycket har du druckit? Du måste ALLTID ha kontroll, det vet du väl. Hur kunde du ta vägen genom skogen?
På samma sätt ser det inte ut om en kille tar samma genväg och blir rånad på sin klocka han visat upp på krogen hela kvällen. Ingen kommer ifrågasätta hans sätt, hans genväg och dumförklara honom för att han druckit.
Det blir tjejerna som ska anpassa sig efter risken. Att hålla sig borta och inte utmana. Och gör man det, då är det ens eget fel.
Funderar man över det här ter det sig självklart att de våldtäktsutsatta som kommer till oss säger: ”men om han inte fattade?”, ”om jag bara inte tagit den vägen”, ”om jag bara inte tagit med honom hem”, ”om jag bara inte tagit just den kjolen”, ”om jag bara inte druckit så mycket”, ”om jag bara inte hade varit med på det från början” ”om jag bara slagit honom”.
Det här skuldbeläggandet bidrar till att tjejer skuldbelägger sig själva, och också till det enorma mörkertal som finns bland sexualbrotten, de som inte anmäler.
Det finns så mycket föreställningar om hur en riktig våldtäktsutsatt ska vara, hur hon ska bete sig innan, före och dessutom efter en våldtäkt, och vem man kan bli våldtagen av.
De utsatta kan inte ta ansvar för förövarnas beteende. Man måste kunna vara som man vill utan att behöva vara rädd för att bli utsatt, och man ska aldrig behöva känna att ens beteende blir anklagat för att vara anledningen till att man blir utsatt för ett sexuellt övergrepp.
Skriv gärna under vår namninsamling här!
Det här är en förkortad version av jourtjejen Moa Björklund Weglins tal om ansvar. Det höll hon i lördags under 1000 möjligheters manifestation mot våldtäkt, som de genomförde tillsammans med en massa gymnasieelever i Stockholm.
Lägg till kommentar