Steso songs: "Jag kunde banka och skrika och vara patetisk för ingen skulle ändå få möjlighet att höra och håna mig"

Tjejen bakom artistnamnet Steso songs heter Karolina Stenström. Hon har ett eget skivbolag som heter Lyckan och har bland annat varit förband åt Marin Bergman. Singeln "The worse" släpptes i vintras. Vi bad Karolina berätta om den.

när jag började spela in det jag skrivit på kassettband och senare i inspelningsprogram på datorn så var det fortfarande hemligt. om det inte skett i smyg hade det inte hänt alls. förra veckan lyssnade jag på några av mina gamla inspelningar och tänkte på vilken tur det är att jag gav mig själv chansen att plinka och experimentera i fred.

rösten spricker och viskar och låter trasig och svajig. pianospelet är en blandning av melodisnickarglädje (en miljon ljusa och mörka melodier sprängs in i varje låt) och aggressivt bankande.

jag kunde banka och skrika och vara patetisk för ingen skulle ändå få möjlighet att höra och håna mig.

musiken i mitt liv var redan från början mitt eget hemliga rum där jag kunde göra som jag ville. den var en låtsaskompis som jag vårdade med mitt liv. därför har jag varit ganska okänslig för andras åsikter om min musik eller för hur saker och ting ska gå till i musikbranschen.

jag har suttit på möten med olika gubbar och säkert gett ett osäkert intryck eftersom jag är väldigt blyg. men inuti har jag alltid känt mig säker med min musik. att det är jag som bestämmer över den och att ingen får lägga sig i för vi har en pakt, musiken och jag, där vi lovat att vara varandra trogna i evighet. att jag ofta är osäker på om saker jag gör är bra eller inte eller om det finns nån mening med alltihop är en helt annan historia som jag kanske skriver om en annan gång.

jag tänker på det här i förhållande till tv-programmet idol. jag hatar idol. för de lurar unga människor att tro att det sitter jurys överallt och bestämmer vem som duger till vad. vissa duger och vissa duger inte. och ingen duger fullständigt för det finns alltid nånting att ändra på. rösten (”du är bäst när du sjunger med din svaga röst”) eller musiksmaken (”den här låten passar inte dig”) eller kläderna eller frisyren eller uttrycket (”vi vill se lite mer rock’n’roll” eller ”du tar i så du spricker. tona ner dig själv lite.” eller ”det här var riktigt tråkigt att titta på”).

idol handlar inte om musik. det är bara yta och att anpassa en ung människa med musikdrömmar till en äcklig marknad.

så här är det: man bestämmer själv faktiskt. man är sin egen jury. det är ingen idé att sitta och vänta på att nån ska upptäcka en och hjälpa en för sånt händer nästan aldrig. ta makten själv, istället. det är roligt att spela in och bränna cdr och klippa omslag. och vill man ge ut en skiva på riktigt så är det bara att börja spara pengar och göra det.

allt man inte vet något om, kan man lära sig. det är bara att fråga och googla. vara vänlig och ödmjuk. vårda sin musik. när jag blir trött på allt som har med själva skivbolagsdrivandet att göra så blundar jag och frågar mig ”varför gör jag musik?”. ”för att jag vill det” svarar jag varje gång. för att jag vill det och för att jag vill berätta saker och för att jag mår bra av att greja med musik. det är drivkrafter som är helt oberoende av vad andra människor tycker. på så vis är chansen stor att förhållandet mellan mig och musiken kan hålla i evighet, precis som vi lovat varandra.

jag blir otroligt glad av att få mail från personer som gillar mina låtar eller har blivit hjälpta av någon text jag skrivit. såklart. det är en stor känsla som är svår att beskriva eller begripa sig på och det ska man nog inte heller. jag blir rörd och stolt och glad för bekräftelsen jag får genom de där mailen, men mitt musikgrejande är inte beroende av dem. förstår ni hur jag menar?

vad som motiverar en är ju högst individuellt och därför inget man kan lägga sig i. det kan ju vara kafferastens kanelbullar eller att få ut hämnd på en elak ex-pojkvän eller bara att ha nåt att göra för att få tiden att gå. men till unga människor vill jag ändå ge exempel på drivkrafter som lägger makten över din musiks rätt att finnas till i andra människors händer: bli rik, bli känd, va med i tv, bli omtyckt, bli häftig, bli ”nån”.

vad ska man ta sig till om inte en jävel bryr sig om ens musik eller om man får pissdåliga recensioner och blir utskrattad och hånad? gråta och ge upp? näe, men man gör sig själv oerhört sårbar när man blir beroende av att andra människor ska bry sig om en och tycka om en.

när jag jobbat som handledare på popkollo för tjejer har jag försökt så gott jag kan att inte lägga mig i för mycket när deltagarna skriver låtar och repar in dem. en låt kan ha sjutton verser och ingen refräng och man kan testa att slå lite som man känner för på trummorna, tills man hittar nåt som rycker tag i hjärtat. det är viktigare att testa sin egen kreativitet (ofta kommer det ju saker ur en som man inte hade en aning om skvalpade runt inne i skallen) än att följa mallen för en rak, lättlyssnad poplåt.

det är viktigt att känna sig fri, att slippa bli bedömd, att få testa hur det känns att spela fel och ramla ur takt och spräcka rösten. det där felspelet blev kanske en ny mycket bättre melodi och taktramlingen gjorde låten snyggare och röstspricket var dörren till en ny sångvärld.

det är så skönt när det känns som man kan göra lite vad man vill. det gäller för alla uttrycksmedel. om man ritar eller skriver eller gör musik eller dansar eller drejar eller bygger nånting. ingen annan bestämmer vad jag ska få göra. nu håller jag på att lära mig att vara ett bokförlag för jag och min kompis har skrivit och ritat en bok om djurs tankar.

jag bestämmer själv faktiskt. du bestämmer själv.

i was a vision

in another eye

and they saw nothing

no future at all

yet i was free

i needed nobody

it was beautiful

it was beautiful
 

(patti smith – wing)