Män är mer utsatta för gatuvåld och överfall än kvinnor. Ändå är det kvinnorna som uppmanas att vara vaksamma sena timmar och på mörka gator. Det ger en skev bild av våldet, skriver Carin Göransson.
Publicerad i ETC Stockholm 21/10
Inget är så läskigt som när serievåldtäktsmän lurar i varenda buske. Som i Örebro, till exempel. Invånarna levde ju i ständig skräck innan polisen lyckades haffa rätt man, men rädslan lever fortfarande kvar. Inte för alla invånarna, såklart. Bara en del av dem. De som skulle ändra sina liv; undvika sena timmar och mörka gator. ”Man bör iaktta försiktighet. Man bör inte gå ute själv kvälls- och nattetid”, sa Örebropolisens informatör Annika Haaster.
Det är inget nytt att just tjejer och kvinnor tvingas akta sig när en viss typ av våldsverkare är i farten. Trots att det främst är killar som utsätts för andra killars våld på offentliga platser hörs få förmaningar riktade till killar om att undvika att ha märkeskläder på sig, att ha sällskap hem om kvällen och att helst hålla sig inne och nyktra. Tjejer bör däremot, enligt allmänna tongångar, röra sig i grupp om de nödvändigtvis ska ut. Killar och män är både förövare och offer för det offentliga våldet i större utsträckning än kvinnor, ändå de märkligt osynliga i debatten.
Resultatet? Tjejer blir oproportionerligt skrämda för fel saker. Bilden av våldtäktsmännen som galna främlingar i parkernas skumma lövverk blir skarpare, medan statistikens berättelser om bekantskaper, fester, hemmet och kärleksrelationer (hetero, homo och bi) – som är de verkligt våldsamma platserna för tjejer och kvinnor – faller i glömska.
Killar utövar majoriteten av våldet men manas inte att hålla sig borta från gatorna.
Den skeva bilden av våldet tar sig uttryck i oro, stympat vardagsliv och skyddsstrategier: ett tidigt hejdå från festen, 112 slaget på mobilen på väg hem så att hjälp bara är en knapptryckning bort och en ständig blick över axeln. Våldtäkter är farliga, men det är oro och stress också. Den kontralogiska rädslan lägger sig som en hälsovådlig disktrasa över vardagen, eller som regissören Rainer Werner Fassbinder mer poetiskt uttryckte det i en filmtitel: Rädslan urholkar själen.
Rädslan är en form av felplacerat ansvar. Killar utövar majoriteten av våldet men manas inte att hålla sig borta från gatorna. Och trots att killar också är mer utsatta, förväntas de inte ta ansvar för att undvika det våld som de kan råka ut för. Det är helt rimligt. Tjejer däremot är vana vid att ta ansvar för våldet, anpassa sitt liv efter det och skuldbelägga sig själva om de råkar illa ut. Samma sak gäller de killar som bryter mot maskulinitetsnormer – som heterosexualitet . Ju mindre makt, desto mer ansvar tycks det.
Många tjejer tröttnar på rädslan och begräsningarna. De går kurser i feministiskt självförsvar, startar tjejjourer och stöttar och stärker andra tjejer. De ordnar aktivitetskvällar, demonstrerar och skriver debattartiklar som den här för att ifrågasätta normer och stjälpa maktstrukturer.
Vilken är då den vanligaste frågan till tjejjourerna? ”Bra initiativ. Men vad gör ni för killarna?”. En mer rimlig reaktion kanske vore: ”Bra initiativ. Vilka andra grupper behöver samma insatser?”.
Det är inte orättvist att unga tjejer i 15 år har lagt sin fritid på att driva ständigt underfinansierade tjejjourer som tar ansvar för tjejers psykiska ohälsa, ätstörningar och erfarenheter av våld och förtryck. Det som är orättvist är att de dessutom förväntas ta ansvar för att få jobbar feministiskt med unga killar. Det är dags för polisen att sluta mana tjejer till försiktighet, och för föräldrar att börja prata med söner istället för döttrar om våld och för allmänheten att sluta uppmana tjejjourer att starta killjourer. Placera ansvaret där det hör hemma – inte på tjejers axlar.
Carin Göransson, projektledare för Tjejjouren.se
