Jag knyter kängorna hela vägen upp, de tighta,svarta jeansen är instoppade innanför skaften.
Dragkedjan i munkjackan drar jag upp hela vägen, låter luvan vila mot ryggen. Musiken dånar i öronen. Den arga, explosiva musiken som får mig att fästa blicken långt bort i fjärran, sträcka på ryggen och ta plats.
Staden är min.
Gatorna anlades för min skull, de andra är bara gäster. Jag kan göra vad jag vill i skymningen. Alla människor i min stad tycks så små, obetydliga där de skyndar fram i sina meningslösa liv. I tystnaden mellan två låtar hör jag mina steg eka mellan husväggarna. Taktfast, hårt, obevekligt. Jag har makten nu. Ingen kommer åt mig här, jag har lämnat mina sårbara punkter bakom mig och jag skiter i alla andra.
Den här stunden är bara min. Jag känner hur lyckan kommer till mig, fyller min kropp och gör mig harmonisk.
Energin strömmar till mig, jag växer, blir större, mäktigare och starkare för varje steg jag tar. Framför mig ökar den lilla människan takten. Ser sig nervöst bakåt. Hör mina kängor slå mot asfalten. Jag kröker läpparna till ett leende. Jag är den hon är rädd för. Svaga människor som räds andra. Hon äcklar mig. Jag höjer musiken lite till, stoppar in händerna i fickorna och ökar takten ytterligare. Hon går över gatan. Jag går förbi henne och känner lukten av hennes rädsla. Än en gång lovar jag mig själv att aldrig bli som hon.
Aldrig någonsin visa mig så sårbar.
Jag känner mig alltid som starkast när jag är ute och går om nätterna. Inomhus kan jag känna mig kvävd, isolerad och övergiven. Ute, på Stockholms gator är jag fri. Där är ensamheten en tillgång, mina demoner kommer inte åt mig där, i allas verklighet finns det inte plats för dem. De väntar på mig hemma, där min egen verklighet får härja fritt.
Lägg till kommentar