Hej! Jag är en tjej på 15 år.
För ett ca ett år sen, gjorde jag en dum sak. Jag mådde väldigt dåligt under den tiden, och gör fortfarande (även om jag förstår mig själv lite bättre nu). En av mina bästa kompisar mådde också dåligt, så jag kände att jag behövde ta hand om henne - och mina föräldrar var upptagna med att ta hand om min bror som också har psykiska problem. Jag kände helt enkelt att ingen riktigt la märke till mig, och eftersom det var svårt att prata om mina känslor så försökte jag får uppmärksamhet på andra sätt.
Jag drog ihop en story om en internetvän jag träffat (som alltså inte finns på riktigt), och pratade om henne med mina vänner en del, fejkade sms med “henne” (vilket jag visade mina vänner några enstaka gånger) och skapade ett instagramkonto åt henne vilket mina vänner hittade. Jag fick det att verka om att vi verkligen gillade varandra, även fast jag aldrig sa att vi var ihop, och jag tror en del av det var att det även gav mig utrymme att fantisera om att någon verkligen brydde om mig.
Efter tag kände jag mig skyldig för att jag ljugit och satte slut på det genom att lägga ut elaka saker om mig på instagramkontot för att få sympati från mina vänner. De rapporterade kontot så att det togs bort, men saken blev aldrig till någon stor grej och jag fick ändå inte den sympatin som jag då ville ha. Jag tror inte dem ens skulle komma ihåg eller reflektera över händelsen om jag inte påminde dem.
Men nu så här länge efteråt, så känner jag mig jätteskyldig och mår jättedåligt över vad jag gjort. Jag har ljugit om andra saker också, fast småsaker (typ om något jag drömde här om dagen eller har överdrivet när jag berättar historier för att ge mer effekt) men för ett några veckor sen bestämde jag mig för att försöka vara ärligare och ha bättre relationer med mina vänner och familj, och efter att ha reflekterat över det så känns det jag gjorde jättetungt och jag har svårt att förlåta mig själv för det.
Jag träffar en psykolog, men har inte kunnat ta upp detta för att jag är rädd att hon kommer döma mig, och jag känner mig extremt ensam. Jag vet inte om jag ska berätta för mina vänner om vad jag gjorde? Tanken på att göra det ger mig sjuk ångest, och jag skulle önska att jag bara kunde gå vidare, men jag vet inte om måste göra det för att kunna i framtiden ha en bättre och ärligare vänskap med mina vänner? Om jag underhåller att jag ljugit, betyder det att jag fortfarande ljuger för dem? Vad tycker ni?
Förlåt för en lång fråga, men allt känns så rörigt. Det känns som att jag inte förtjänar att må bättre, vilket gör att jag istället försöker sabotera för mig själv. Jag har känt sånhär extrem skuld förut i perioder och det är känsla jag har svårt att hantera. :/
Svar
Hej! Vad bra att du skriver till oss med dina funderingar.
Det låter tungt det du beskriver, att tänka att du inte förtjänar att må bättre, ha dåligt samvete, och vilja få utrymme och bekräftelse. I våra öron låter dina behov precis som alla människors – att vilja bli älskad och sedd. Det kan vara jättesvårt att kommunicera och visa det, särskilt när det verkar som att många i din närhet hade eller har ett behov av hjälp. Du är inte alls ensam om att göra saker som du senare tvivlar på om de var så bra eller ärliga, och du är inte heller ensam om att göra dem för att bli sedd. Det är fullständigt mänskligt.
Det är jättemodigt av dig att tänka att du nu skulle vilja ha en ärligare relation med din familj och dina vänner. Vi förstår att det kan vara svårt att släppa det som hänt. För oss låter det inte på något sätt som att du gjorde det du gjorde för att föra någon bakom ljuset eller vara elak, utan för att du själv ville bli sedd, men att det var väldigt svårt att veta hur du skulle gå till väga för att bli det. Det är inte konstigt att det är svårt. Vi tänker att du ska berätta det du själv är bekväm med – om det ger dig sjuk ångest att berätta om instagramkontot för dina vänner ska du inte pressa dig. Hur skulle det kännas om du började i en annan ända med din psykolog, dina vänner eller någon annan du skulle vilja prata med? Kanske du kan berätta att det känts jobbigt för dig att inte få uppmärksamhet och stöd, och att du känner dig ensam? Efter ett sådant samtal kanske du kan känna efter om du också vill berätta om instagramkontot, eller om du hellre håller det för dig själv.
Du förtjänar inte alls att må så här dåligt, utan du förtjänar verkligen att må bra. Det är modigt av dig att vilja vara ärlig och du verkar vara en mycket fin vän som bryr dig om dina vänner mycket. Du är som sagt inte alls ensam i att göra sådana här saker. Vi på Tjejjouren.se hejar på dig!
Kram!
//Tjejjouren.se
