Hej Igen!!! Hur jag tog mig ur allt detta?! Dom första åren var jag ensam om att veta det här. Men sen sa jag det till min mamma, dom hade varit skilda ett tag då, inte så länge, men en lite stund, och hon sa det til Polisen. Jag vet inte riktigt om det blev bättre eller värre då, eftersom det var då jag kom in den här "bubblan". Men efter 4:an så blev det bättre, då jag bestämde mig på riktigt att jag inte ville att detta skulle fortsätta. Polisen gav upp hoppet om mig, bara för att jag inte vågade prata inför 2 ganska stora videokameror. JAG VAR 7 ÅR!!! Man bara satt där och glodde in i dom här kamerorna. Det var väll delvis det som gjorde mig blyg och att jag kom in i den här "bubblan", ingen fick prata med mig, det gick dåligt i skolan och jag kände mig inte trygg hemma. Det var rent helvete dom här åren! Då hade jag inga vänner, men en dag fick jag en vän, det hjälpte mig med mitt självförtoende. Nu efter nästan två år är jag ganska "poppis". Jag kan göra vad jag vill utan att någon tycker att jag är konstig, det är ganska tryggt att veta att ingen bryr sig, inte i skolan i alla fall. Ni kanske vill veta varför jag skriver om mitt förflutna, nu när jag kommit över det. Jo, det är så här. Jag vill att andra som varit utsatta av samma grej ska få veta att efter ett tag går det över. Det är bra att veta det ibland, därför om jag skulle bli utsatt av samma grej igen skulle jag, jag är nästan säker på det, ta livet av mig. Men då vet jag ju att det tar slut. Och, ja, jag fick hlälp på tillbaka vägen. Det hjälpte mig nog ganska mycket, jag går fortfarande till henne som jag pratar med. Jag tyckte att jag skulle ta chansen att få någon att prata med, det är faktist ganska sjönt. Nu har jag fått reda på att komunen är skyldig dig som blivit utsatt någon att prata med, annars kan det gå dåligt när man blir stor, t ex man blir lite smått galen m.m.Krammar från Mig!!
Svar
Hej!
Tack för ditt brev. Du beskriver svåra händelser i din barndom, och hur det har påverkat dig. Vi tycker inte att det är konstigt att behöva prata/skriva om saker som har hänt tidigare i livet. Det låter som att du har fått bra stöd att bearbeta dina upplevelser och tankar, och kommit en bra bit på väg. Ibland kan det ju vara så att man behöver bearbeta upplevelser i olika skeden i livet, även om det såklart är individuellt.
Vi tycker det är dåligt om polisen fick dig att känna att de gett upp hoppet om dig, för precis som du skriver var du ju 7 år och det var flera stora kameror riktade mot dig, vilket såklart kan kännas extra jobbigt i den situationen. Du skriver att det var ett rent helvete de där åren, och det förstår vi. Du beskriver att du befann dig som i en bubbla under åren då det var polisförhör osv. och så kan de vara. Det är mycket fokus och energi som går åt då. Det låter som att det har hjälpt dig att få en vän, och att du inte behöver vara rädd för vad folk ska tycka runt omkring dig.
Vad bra att du har fått hjälp och att du vill förmedla till andra att det faktiskt kan kännas bättre efter ett tag, även om man varit med om svåra upplevlser. Vi hoppas att det är många som tar del av dina tankar, och känner att de vill söka stöd.
Ta hand om dig!
