hejsvejs! jag är en tjej på femton år som i ca ett och ett halft års tid blivigt utsatt för våldtäkter och gruppvåltäkter. allt började sommaren 2010. jag går i nian och i början av terminen så pratade jag med en utav mina lärare i skolan som fick mig att gå till skolsköterskan. jag gick hos henne några gånger. till en början så berättade jag att allt upphörde innan sommarlovet. efter att det hänt en gång i början av oktober så mailade jag samma lärare som jag tidigare pratade med och hon pratade med. skolsyster som skickade mig till akutmotagningen för våldtagna kvinnor på sjukhuset. grejen är det att det fortfarande pågår och jag går och samtalar hos BUP och så har jag varigt hos soc ett par gånger, men till dom kan jag inte säga som det är för att jag inte har något förtroende för dom överhuvudtaget. jag säger att det upphört, och dom tror mig även fast skolkuratorn har gjort anmälningar till soc och skit. jag mår inte ett dugg jävla bättre av att gå och prata med dom jag pratar med. tanten på BUP värkar tro att jag tyckte om det, eller det är det intrycket jag får utav att prata med henne. jag har BÖRJAT att skära mig och har riktigt grova självmordstankar, vill bara försvinna för gott! för jag orkar värkligen inte mer av all skit! jag har träffat två killar nästan varje dag denna vecka, förutom idag. jag har ont som fan i mitt underliv och i min röv. jag vet bara inte vad jag ska göra för det här fumkar fan inte längre! liksom hur fan ska jag kunna må bättre när jag inte har nägot förtroende för dom som jag pratar med och när alla dessa killar inte slutar. grejen är det att varför jag träffar dom gång på gång är för att dom hotar med att sprida ut en massa bilder och videor på internet, dom säger också att om jag pratar med polisen eller någon annan så ska dom slå ner mig och skit... jag tror att killarna är 93or, jag har ingen aning om vart dom bor, vad.dom heter eller skola. jag vet ingenting om dom men dom vet typ allt om mig. ska träffa två nu så måste dra!
Svar
Hej!
Vad stark du är som skriver till oss och berättar om hur du har det och hur du mår.
Till att börja med vill jag säga att jag tycker att du var modig som tog kontakt med din lärare och berättade om vad du blivit utsatt för.
Du skriver att du går och samtalar hos BUP och att du varit hos soc ett par gånger men att du inte känner förtroende för dem. Har du funderat något över hur det kommer sig att du inte känner förtroende för soc? Du skriver att du säger att "det upphört" när du pratar med dem och att du får intrycket att de tror dig, hur känns det? Har du några tankar kring vad du tror skulle hända om du berättade sanningen för dem?
Du skriver även att du fått intrycket av att personen du pratar med på BUP verkar tro att du tyckte om det, om jag har tolkat dig rätt kan jag förstå att det känns jobbigt. Tror du att det skulle vara en möjlighet att ta upp denna känsla med personen på BUP?
I ditt brev får jag intrycket av att du känner förtroende för din lärare och för skolsköterskan, stämmer det? Om det stämmer skulle du kanske kunna prata med dem om hur du upplever kontakten med Bup och soc, kanske skulle de ha möjlighet att stötta dig och kanske till och med följa med på ett möte med dem? Jag tänker att det ibland kan kännas tryggare att ha med sig någon man litar på när man ska prata om svåra saker. Det är väldigt viktigt att du får ett bra stöd och den hjälp du har rätt till så att du kan börja må bättre.
Du berättar även att du träffar två killar nästan varje dag och att du gör det för att de hotar med att sprida ut en massa bilder på internet. Vidare skriver du att de hotat dig och sagt att de ska slå ned dig om du går till polisen. Detta visar att de är fullt medvetna om att de gör fel mot dig och att de är rädda eftersom att de vet om att de begår ett brott. Det de utsätter dig för är ett grovt brott och ansvaret ligger enbart på dem, du har absolut inte gjort något fel.
Jag förstår att du är rädd för vad som kan komma att hända om du pratar med polisen, samtidigt är det viktigt att deras övergrepp mot dig får ett slut. Har du trots din oro vid något tillfälle funderat på att kontakta polisen? Har du pratat med någon om hur det går till när man gör en polisanmälan, exempelvis skolsyster eller någon på akutmotagningen för våldtagna kvinnor? Jag tänker att det kan kännas lättare att göra en polisanmälan om man från början vet ungefär hur det kommer att gå till.
När man har varit med om sådana här grova övergrepp som du berättar om så är det vanligt att man känner som du gör, man kan få svårt att sova känna att man inte vill leva längre, få oerhörd ångest och göra saker för att skada sig själv. Att utsätta sig för övergreppen kan också bli ett sätt att göra sig själv illa. Jag vet inte hur det är för dig, men som jag förstår dig så är det rädslan för att de ska sprida bilder på nätet och hoten om att skada dig som gör att du inte vågar att sluta träffa de här killarna. Har jag förstått dig rätt då? Det finns en ungdomsjour som heter Tusen möjligheter som är van vid den här typen av övergrepp och de har chatt och stödpersoner som kan träffa dig och hjälpa dig att komma ur den här situationen, följ den här länken så hittar du kontaktuppgifter http://www.1000mojligheter.se/stod-och-hjalp/. Skulle du kunna prova den vägen? Jag tycker du är oerhört modig och klok och jag vill säga till dig att det går att komma ur de svåraste situationer, men ibland behöver man söka lite för att hitta en person som man vågar vara sig själv med. Får du tillsammans med någon möjlighet att stoppa de här killarna, och sedan en bra samtalskontakt där du får bearbeta det du är och har varit med om så finns det inget som säger att du inte kommer få ett bra liv. Det kan vara svårt att se nu för att du är med om ett trauma.
Om du vill får gärna skriva till oss igen här i frågelådan, eller så kan du chatta med eller ringa till någon av våra tjejjourer för att prata mer (Här hittar du din närmaste jour). Vi finns här!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
