Hej! Jag vet inte vad jag ska göra.?! jag är 19 år idag och för runt 7-8 årsen så vart jag "sexuellt utnyttjad" av min mammas sambo. jag vet inte precis om man ska kalla det sexuellt utnyttjad men han var på mig iaf och försökte komma innan för trosorna och upp mot mina bröst. han kunde komma in på morgonen och lägga sig bredvid mig eller ställa sig bakom mig när jag satt vid datorn. under en tid när jag gick i skolan så kände jag en stor klump i magen av att skolan var slut och man var lov att gå hem ( jag tänkte nej nu ska man hem till kriget igen ). man dög aldrig till något man var jämt värdelös och helt dum i huvudet enligt min mammas sambo, men det var bara inte till mig han skrek saker till, utan han kunde kasta sig ut ordet Hora och fitta till min mamma. Hade flyttat hem till min pappa om jag hade vågat lämnat mamma själv med han men jag vågade inte lämna henne själv.Min mamma vet inget om det hära inte det han har gjort mot mig.jag vill så gärna berätta men jag kan inte se min mamma ledsen. jag vet inte ens om hon kommer tro på mig eftersom det var så länge sen. jag ville berätta för henne när det väl höll på men jag var för rädd, var för rädd att det skulle bara bli värre.Jag har berättat allt för min kille och han tycker att jag ska polisanmäla han men jag är rädd att det inte kommer bli något av det för det var så länge sen allting hände. visst jag kommer ihåg nästan allt jag ser bilder framför mig jag kommer i håg minnena jag hade då och jag kan känna känslan. allt sitter fast i huvudet på mig. det är rena mardrömmen. Vad ska jag göra och hur ska jag göra ?
Svar
Hej!
Vad starkt att du vågar höra av dig till oss om det här. Det du berättar om är definitivt sexuellt utnyttjande och psykologisk misshandel. Din mammas fd sambo har utnyttjat situationen då du som barn har varit beroende av honom. Det han har gjort mot dig är olagligt och ingen har rätt att göra så mot dig. Självklart var hans beteende mot din mamma också helt fel. Du berättar att du har varit rädd och också tagit ett stort ansvar för din mamma. Det är stora och svåra saker att bära på när man är barn. Inget barn ska behöva bära det ansvaret. Hur känns det när jag säger så? Ibland i livet är det så att ens föräldrar som borde ta ansvar inte gör det av olika anledningar. Så ska man som barn inte behöva ha det. Det är tungt och svårt att bära och det kan man behöva prata om med någon utomstående som kan de här frågorna.
Vad bra att du har kunnat berätta för din kille. Jag förstår att det kan kännas jättejobbigt att berätta eller inte berätta för din mamma, och det är såklart väldigt svårt för mig att veta hur hon skulle reagera. Har hon fortfarande någon kontakt med den här mannen? Vad har hon för inställning till honom nu? Om du känner starkt att du vill berätta för henne så kan du börja lite försiktigt och se hur hon reagerar. Kanske kan din kille vara med som stöd, skulle det kännas bra för dig? Du behöver inte ta ansvar för att hon blir ledsen, även om jag förstår att det kan kännas jobbigt.
Vad gäller polisen så stämmer det att det kan vara svårt, men inte omöjligt, att åtala någon när det gått relativt lång tid. Däremot så kan det ju vara skönt att anmäla för att bekräfta att det som hände var fel och olagligt. När en sån här svår sak har hänt är det inte ovanligt att man, precis som du berättar, mår dåligt under lång tid efteråt. Det ska inte behöva kännas som en mardröm för dig, och att du upplever de här händelserna gång på gång. Att det känns så betyder att du behöver få sätta ord på detta och prata om vad som har hänt. Alla känslor som finns inom dig behöver komma ut. Det kan hjälpa att få prata med någon och få stöd. Förutom din kille och din mamma, finns det någon annan du känner företroende för? Din pappa kanske? Har du någon kurator på din skola? Annars kan du ringa till din ungdomsmottagning och be om att få en kuratorkontakt. Du hittar din närmaste ungdomsmottagning här: www.umo.se Du är naturligtvis också alltid välkommen att kontakta oss igen! Vi tror på dig!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
