Hej, 17 årig tjej med grov deppression, grov ångest och panikattacker. När jag var 5/6 år blev jag våldtagen i skogen bakom lekplatsen. Sen mellan åldrarna 6-8 så blev jag utsatt för övergrepp. När mina föräldrar hade fest hemma kunde hända att en gubbe kom in på mitt rum och pillade på mig och tyckte att jag skulle pilla tillbaka. En gubbe gjorde det kanske 10 ggr? Han vet jag vem det var, han har dött. Sen 3 män jag inte visste vilka de var, det var kompisar till mina föräldrars kompisar så jag tror inte att dom kände dom heller. En natt när någon hade tagit på mig så kom jag ner till festen, grät och sa till mamma "mamma, dom tar på mig". Full som hon var svarade hon bara "äsch, det är väl inte så farligt att folk tar på dig?" och skickade upp mig till mitt rum igen. Visste vid den åldern inte att det var olagligt och eftersom mamma sa så trodde jag att det var okej att dom gjorde så. Sedan efter det blev jag mobbad i skolan för att jag är så smal, retad över den äckliga våldtagna kroppen som jag redan hatade. Jag utvecklade social fobi och agorafobi. Har överkommit både men är en väldigt blyg tjej och litar inte på folk. Har skurit mig sen jag var 14 och har tidigare haft självmordstankar. Har fått medecin men slutat med den för den inte gjorde någon skillnad. Mina föräldrar märkte inte hur dåligt jag mådde förens jag var 13. Min bror har under min uppväxt knarkat, han röker hasch, det gör han fortfarande. Han är även sålt knark. Och pga det har jag som liten fått stå ut med höga knarkare som kommer mitt i natten och rycker i och bankar på ytterdörren för att dom vill ha knark. Min bror har skrikit på mig sen jag var liten, kallat mig värdelös, efterbliven mm. Har vänner, började få vänner först förra året. Men just nu känner jag mig som en hopplös sörja. Jag har ingen ork till något. Jag har inte fått någon hjälp av bup (fast än jag har gått hos bup sen jag var 14) eller soc. Bo på hem funkar inte för mig. Bup vill bara ge mig medecin eller sätta mig på hem, alla vill det. Jag behöver komma bort. Behöver komma bort från hemmet (där jag bor). Och hur hemskt det än låter, komma bort från min familj. Jag undrar nu, vart kan det finnas ett hem för mig? (utanför där jag bor är inte ett alternativ) Hur sjuk jag än är så kan jag faktiskt ta hand om mig själv. Har slutat skära mig. Har varit så förstörd dom senaste månaderna. Det blir bara värre och värre. Jag MÅSTE bort. Snälla säg nu inte att jag är 17 och alla 17åringar vill flytta hemifrån. Som alla säger. Jag klarar verkligen inte mer. Inga mer psykologer, inga sjukhem. Jag vill bara bort och kunna gå vidare med mitt liv.
Svar
Hej,
tack för ditt mail. Du har delat med dig av din historia och det är starkt av dig att berätta om det. Det är fruktansvärt att du blivit utsatt för sexuella övergrepp och precis som du skriver så var det olagligt det som dom gjorde mot dig! Du var ett barn och ingen har rätt att ta på din kropp. Du berättar om att du har mått dåligt under uppväxten och under tonåren har du haft svårt att tycka om din kropp. Du har en depression och har mycket ångest. Utifrån det du berättar tolkar jag det som att du ser ett samband mellan övergreppen och ditt mående idag, stämmer det?
Du berättar att du haft kontakt med Bup och socialtjänsten men du känner att de inte ser vad det är för hjälp som du faktiskt behöver. De har provat med olika hem och haft samtal med psykologer men det är enligt dig inte det som du behöver. Men finns det något som du känner har varit bra med stödet från Bup eller soc, går det att ändra på deras sätt att arbeta med dig? Eller vet du om de kan hjälpa dig att få flytta någonstans dit du vill som inte är i närheten av din familj? Kan det vara så att de vill att du ska bo på ett hem för att de tycker att du har behov av personal som kan stötta dig och att du inte är redo för att bo själv? Det finns träningslägenheter som unga kan få bo i men då gäller det att du har fått bearbeta vissa saker och ser att du är redo att bo själv. Kanske är det ett steg som kommer längre fram men tyvärr kan vi på tjejjouren inte kan hjälpa dig med boendet utan det är dina vårdnadshavare, socialtjänst och Bup som är ansvariga för detta.
Det låter verkligen som att du har det tufft och du ska inte behöva må så här dåligt. Det är allvarliga saker som du varit med om. Du säger att du slutat skära dig men samtidigt så skriver du att du har varit förstörd de senaste månaderna och att det bara blir värre och värre. Så på ett sätt låter det som att du är i behov av mycket stöd eller har jag fel?
Vad känner du att det är för hjälp som du är i behov av? Du skriver att du vill komma bort, ha ett annan boende. Hur skulle du vilja att det såg ut och tror du att det räcker eller skulle det vara bra med annat stöd också? Du vill gå vidare med ditt liv, vad tror du är bästa sättet och vad behöver du för att kunna gå vidare? Det är många frågor och du får gärna kontakta någon av våra tjejjourer i landet för att prata mer om din situation. Du hittar din närmsta tjejjour på: http://www.tjejjouren.se/kontakta-en-jour
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
