Hej!
Först och främst vill jag tacka för den här sidan.
Nu till saken: Jag blev våldtagen när jag var 14 år av en man. Jag vågade aldrig berätta för mina föräldrar eller gå till polisen, och nu fem år senare har jag fortfarande inte tagit steget. Jag är så fruktansvärt rädd för att inte bli trodd. Jag ältar inom mig:
"Tänk om jag inte har blivit våldtagen? Tänk om det är jag som överdriver allt? Det har trots allt gått flera år".
Jag mår efter flera år av depression och ångest bättre i dag och har slutat med antidepressiva och har ingen kontakt med BUP längre. På BUP visste de vad som hade hänt, men jag "förbjöd" dem att anmäla. Jag var och är fortfarande så djävla rädd. Men trots att jag mår bättre i dag får jag "återfall" ibland, särskilt när jag är trött eller så. Jag kan inte leva med det längre för det tär på mig något otroligt.
Min pojkvän vet om det som hänt och vi pratar om det ibland, men han är mer inne i hämnastankar känns det som. Han tror inte att det är någon idé att anmäla flera år efteråt, så där har jag inte något stöd. Jag frågade en kompis som såg en del om hon skulle kunna vittna men det sa hon att hon inte ville.
Vad ska jag göra? Det är verkligen pest eller kolera för jag kan varken ha det så här längre eller anmäla. Snälla ge mig råd!
Svar:
Hej! Först vill vi säga hur modig och stark du är som vänder dig till oss. Det låter som att du haft en tuff tid med många jobbiga minnen som kommer tillbaka. Om du vill anmäla så ska du göra det, även om det gått en längre tid och det kan vara svårt att bevisa i efterhand kan det ändå vara ett viktigt steg som du behöver ta för att orka gå vidare. Ett steg mot att läka.
Ingen har rätt att ta på din kropp och göra något som du inte är 100% med på. Tvivla inte på dig själv eller dina känslor! Ta gärna kontakt med din lokala jour för mera stöd och hjälp. Du hittar dem här på tjejjouren.se.
Ta hand om dig kramar från tjejjouren
