jag har levt såhär sen jag ver liten, en skitliten mus som nu när jag bytade skola blev nervös som in i och visste att de skulle gå åt h'e. Nu har musen sumpat chansen att vara som alla andra, den har blivit bruten av sina så kallade vänner för att de vill att musen ska äta. Musen totalt skiter i det och tänker inte äta, även musen vet att den är sjuk. Enligt 'vännerna' så har musen förändras och att tjejen finns bara att tjejen måste vilja komma tillbaka. Men musen känner inte tjejen längre. att tjejen försvann på bara en dag. Musen pratar med kurator och skiter i allt ändån. Bara dedär behovet som föräldrarna och farmorn har att den ska bli något snurrar i huvudet, det känns som om det inte ens går att älska någon mer, i vilket fall somhelst så kan ingen älska en sån hopplös ful och värdelös mus. Personen musen gillar tittar på mig och kanske gillar han mig också(musen asså) men han skulle inte gilla mig om han visste min insida, jag ser nog tyst och välmående, snäll ut på utsidan men insidan är krossat av alla slag och sparkar. När jag var mindre räknade jag min mamma som en person som stod väldigt nära på en kant och snart föll ner,('hata listan') snart står musen själv där fast på riktigt. Livet rasar sakta samman för mig och jag undrar hur allt hände, varför och vem som ville det, om det är jag eller någon annan som orsakade det. Snart är det helt enkelt slut. Då har musen blivit tagen av en katt, blivit trampad eller fastnat i en råttfälla.Jag kände bara att detta var det enda stället som ja kunde vända mig till, och jag är seriös. Döden är ingenting jag skulle skämta om eller skojja om. Döden närmar sig faktiskt jag vet det och det känns på något sätt underbart, att tråden snart spricker och det tar slut på riktigt<
Svar
Hej!
Vad bra att du vände dig till oss och vad modigt av dig att berätta hur du känner!
Jag hör att du har mycket att bära och jag förstår att det är jobbigt. Ibland känns livet outhärdligt och mycket kan göra otroligt ont, men jag lovar dig att det finns utvägar och lösningar också väldigt bra hjälp att få! Det låter som att du har väldigt mycket att bära inom dig, det ska du inte behöva! Har du berättat för din kurator om dina tankar kring döden? Hur är det att prata med henne/honom tycker du? BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) har utbildad personal och stor kunskap av barn och unga som mår dåligt. Tror du att du skulle kunna vända dig till dem? Kan du be din kurator att hjälpa dig? Har du någon annan som du litar på som du kan prata med?
Du skriver att du bytte skola och att det gick åt helvete. Vad var det som gick åt helvete? Finns det något du gillar med skolan?
På vilket sätt menar dina vänner att du har förändrats? Var det på grund av att de ville att du skulle äta som det blev konflikt med dem? Pratar ni med varandra nu?
Har du känt att du inte vill äta länge? Pratar du och kuratorn om det?
Du skriver att din mamma förut stod dig nära men nu fallit över kanten, hur menar du? Hände det något som gör att du känner så inför henne? Hur ser din relation ut till resten av din familj? Dina föräldrar och farmor, vad är det för behov de har som du känner att du måste leva upp till? Att du ska bli någonting? Vet folk i din närhet hur du mår?
Har du någon i din närhet som du litar på? Som du kan prata med?
Ibland kan det kännas hopplöst och man kan känna sig värdelös och ful, det är inte ovanligt att känna så! Det är viktigt att försöka komma ihåg att detta är känslor och inte sanning. Bara för att du känner dig på ett visst sätt nu betyder det inte att det är så. När man är ledsen och nedstämd är det vanligt att ha dessa känslor. Om man får rätt hjälp och stöd så kan man ta sig ur dessa tankebanor, även om det inte känns så just nu.
Du är värd att må bra!
Du skriver om en person som du gillar. Går den här personen i din skola?
Du bär ingen skuld i att du mår dåligt, du har inte orsakat det!
Tror du att du kan försöka ta kontakt med BUP eller som sagt be någon att hjälpa dig med det, du ska inte behöva bära detta ensam! Det kan också vara så att du behöver äta medicin för att må bättre, ibland när man är deprimerad så behöver man det för att komma upp en nivå i humöret och se saker ur ett annat perspektiv. Detta är också något som du skulle kunna ta upp och prata om hos din kurator.
Hör av dig igen till oss, när som helst!
Ta hand om dig.
/Tjejjouren.se
