Hej! Tack för att ni finns här för oss, vi behöver er verkligen!
Jag har dåliga erfarenheter av högstadiet. Jag blev nämligen mobbad,/var utanför hela nian... Det var en fruktansvärd tid, jag grät, ville inte gå till skolan osv. Jag var osäker på mig själv och tyckte att allt jag gjorde var fel och att jag var konstig. Trodde/var säker på att alla andra hade det mycket mycket bättre än mej. Jag ville bara vara vanlig och inte utanför. Nu har jag börjat på en ny skola, som jag tyvärr slutar i till våren pga. att det är en skola man bara går ett år i. I den skolan har jag under året mognat otroligt som människa, för att det är en fantastisk skola med fantastiska människor. Jag tillhör nåt i min skola nu. Jag är inte utanför som förr. Jag har inga fritidsintressen, pga av att jag aldrig vågade gå hemifrån, trodde jag skulle stöta på problem vart jag än gick (var så pass nedtryckt av mitt högstadie) Jag var även blyg och vågade aldrig ta mej ut bland människor. Nu har jag iallafall 2 kompisar (som också gick i högstadiet med mej) men vi hade aldrig någon kompisrelation förrän vi slutade där. De är jättesnälla och jag har lärt känna flera nya personer genom dem. Jag känner väldigt stark nu i jämförelse med hur det var förr men det som hänt kommer nog aldrig lämna mej. Jag tror att folk (även mina kompisar) vet hur jag hade det och tänker på det. Men jag fattar ju nästan att det bara är i mitt eget huvud allt ligger och gnager. Såkallade "hjärnspöken"... Jag vill bara kunna vara mej själv och glömma det gamla. Nästa år börjar jag i gymnasiet och måste gå i samma skola som de som aldrig brydde sig och "visste" hur jag hade det. De som mobbade går till min stora glädje inte i gymnasiet. Det som jag nu är rädd för är att det ska bli ungefär samma som i högstadiet. Jag vill över allt annat bara kunna få fler och fler kompisar och vara som alla andra! Inte behöva tänka på allt skit jag varit med om. Och inte heller tro att andra tänker på det. Bara kunna släppa allt. Hur ska jag lättast kunna gå vidare? Tacksam för svar
Kram från en Tjej som hade det svårt och försöker nu kämpa upp sig till ett mer och mer värdigt liv.
Svar
Hejsan! Tack för din fråga. Och tack för din komplimang! Det första jag tänkte på när jag läste igenom din fråga var hur otroligt långt du redan kommit. Du verkar vara en väldigt stark och insiktsfull person och det ska du vara stolt över.
Det du beskriver är vanligt att känna när man blivit mobbad. I högstadiet genomgår de flesta en tuff tid. Det är svårt att veta vem man är och hur man ska vara. Det finns så mycket mallar och normer som säger hur vi ska bete oss. Och att bli mobbad på det gör det hela ännu mer omöjligt. Men du klarade av högstadiet, du kom ut på andra sidan och kan nu se det bakom dig.
Men ändå så lever rädslan över att bli mobbad igen inom dig, säger du. Det är verkligen inte konstigt. Det låter lite som det är en sorgeprocess. Du måste bearbeta vad du har varit med om för att helt kunna komma över det. Ibland måste saker få ta tid. Och precis som du säger så många som blivit mobbade tar det flera år för att verkligen bearbeta den jobbiga erfarenheten helt. Och det är okej. Alla är olika. Jag förstår att det enda du vill är att må bra och vara som alla andra. Men du har också den erfarenheten av att vara mobbad som påverkar dig. Har du någon som du kan prata med det om? Någon av dina nya kompisar? Någon vuxen? Hade du någon att prata med under tiden som du blev mobbad?
Det är hur som helst väldigt bra att få de ledsna och rädda tankarna ur sig. Antingen genom att prata eller att göra något annat. Du skriver att du förut hade svårt med att skaffa några intressen. Hur känner du med det nu? Anledningen att jag frågar är för att ibland är det bra om man inte vill eller kan prata om hur man mår, så kan man få ut det på ett kreativt sätt. Som att måla, skriva, dansa, boxas, sjunga. Ja, vad som helst annat också, så länge det känns bra.
Men frågan du framhäver "Hur ska jag lättast gå vidare?" tror jag du har inom dig. Det kan vara bra att tänka på balansen. Umgås med människor du mår bra av att träffa, och tillåt dig att vara ledsen när du känner dig ledsen och glad när du känner dig glad. Det är okej. Livet är en process där man utvecklas och lär sig hela tiden. Ibland går utvecklingen fort, ibland långsamt. Jag är övertygad om att du kommer att klara detta. Och att du kommer bli superstark när du bearbetat det helt. Du är, precis som du redan vet, värd att må bra. Mobbning är en hemsk sak att uppleva och jag tror att du redan är en mycket starkare människa än vad du tror. Hoppas du är nöjd med svaret. Och om inte, hör gärna av dig igen!
Ta hand om dig och lycka till.
/Tjejjouren.se
