Hej, alltså i vinstras så cuttade jag mig...Alltås jag mår bra nu jag hade underbara vänner som hjälpte mig! Men till de själva "problemet" mina ärr eller de som är kvar syns..mycket...Och ja de är ju pinsamt. Vad ska jag göra? Jag tänker inte gå med långärmad tröja varje dag. De har jag såklart inte gjort sen i vinstras men varje gång jag visat min handled så kommer minnen tillbaka och jag blir lite lillamående varje gång jag sett min handled. De känns även som om alla tittar på min handled...Jag har berättat de för vissa bra vänner i klassen och de känns bara fel när jag visar upp handleden...så va ska jag göra?? Kram
Svar
Hej Anna, vad klokt och modigt att du skriver till oss och frågar! Du berättar att du har skurit dig själv tidigare, och att du fick hjälp av dina vänner att sluta. Nu oroar du dig för dina ärr, och upplever att de både påminner dig och andra om det som har hänt i vintras.
Du undrar vad du ska göra, och jag tänker att du är på god väg redan. Du har berättat för några som du känner förtroende för, och det förstår jag som att det blev bra? Trots det så känns det tufft att visa ärren. Jag funderar på om du har fått hjälp att bearbeta det som gjorde att du började skära dig själv? I samtal med någon kurator vid ungdomsmottagningen eller om ni har en i skolan kanske du skulle kunna få hjälp att både se det som var, och kunna hitta en strategi hur du kan tänka om ärren.
Alla människor bär ju på olika sorger och svåra saker. I ditt fall blir det tydligt då ärren syns. Skulle det fungera för dig att tänka så när det känns obekvämt? Att alla liksom har något som är svårt, och du behöver inte föklara dig, eller berätta om du inte vill. Du har rätt att vara i din kropp, hur den än ser ut. Med kortärmat och allt.
Det är ju en otrolig styrka att du har berättat och att du känner stöd från några i klassen. det kan du använda dig av. Jag tänker att det ju också på sikt finns möjlighet att kanske behandla ärren så att de syns lite mindre. Jag vet inte alls hur sådant går till, men det kom jag också att tänka på. Och jag tror att det allra viktigaste kan vara att du får möjlighet att prata och göra det som har hänt begripligt för dig, och situationen hanterbar när det blir jobbigt. Du får gärna chatta med oss om du behöver mer stöd, alla uppgifter finns på vår första sida. Du kan också skriva hit igen.
Du är många steg på vägen, att ha tagit kontakt med oss och att du vågat prata med dina vänner. Jag tänker att det visar på att du har mycket handlingskraft.
Ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
