Hej, jag är en 16 årig tjej som är väldigt tyst och försiktig av mig, har knappt några kompisar (två som jag är riktigt nära, sen en som jag bara pratar med på lektionerna) jag har inte varit med dem utanför skolan på ett långt tag nu, och mina föräldrar börjar undra om jag fortfarande har kompisar. För de ser mig inte med dem. Men på riktigt är det så här att jag tycker det är skönare att vara för mig själv efter skolan. Jag är alltid så utkörd efter skolan, med allt prat och alla lektioner. Så jag vill bara hem och vila till nästa dag. Sökte lite på det här och fick reda på att det är normalt för interverta personer. (Det stämmer in på mig så mycket) Sen är det så att jag aldrig har sagt något om det till dem och jag vet inte hur. Har aldrig varit bra på att förklara hur jag känner. (Pratar inte om det med mina kompisar heller) Vill så gärna säga till dem att jag inte är en person som vill vara social hela tiden, men jag kan inte. Det är som en vägg som står i min väg, jag kan inte komma förbi den och vara den jag är. Så jag skulle bara vilja fråga hur jag ska kunna berätta det för dom. Jag hatar inte mina vänner, tycker bara att det är skönt att vara själv inbland. Någon ide hur jag kan göra?
Svar
Hej!
Vad bra att du hör av dig till oss med dina funderingar. Du skriver att du är en tyst person, som trivs bäst med att vara mycket ensam. Du har några kompisar, men tycker att det är skönt att gå hem efter skolan och vila inför nästa dag.
Hur mycket social interaktion man behöver är väldigt olika för olika personer, en del mår bra av att ha folk omkring sig hela tiden, medan andra mår bättre av att vara för sig själva ibland. Det låter som att du har funderat en del kring det här, och kommit fram till att du trivs bra med att vara ensam. Då är det såklart så att du ska ha mycket egentid. Det som kan bli svårt är att de allra flesta behöver någon form av socialt utbyte då och då, du kanske till exempel vill vara med dina kompisar på helger, eller lov? Om man då har dragit sig undan väldigt mycket under en längre tid så kan det vara svårare att ta för givet att man fortfarande har en "naturlig" plats bland sina vänner. Förstår du hur jag menar?
Jag tycker att det låter som att du tänkt på detta också, eftersom du skriver att du skulle vilja prata om detta, men inte vet hur. Om jag uppfattar ditt mejl rätt så är det främst dina föräldrar du känner att du vill förklara för. Stämmer det? Är det så att dina vänner är helt fine med att du hänger med dem bara ibland? För jag tänker att det viktigaste är hur du mår och känner, och att du har möjlighet att umgås med människor när du känner att du vill det. Har du det? Kanske är dina vänner ganska lika dig, och ni har en gemensam syn på hur ni umgås?
Du skriver att du inte vet hur du ska förklara det här för dina föräldrar, och det är inte alltid så lätt att prata med sina föräldrar. Särskilt inte om saker som är känsliga för en själv. Har du en bra relation med dina föräldrar i övrigt tycker du? Det jag tänker är att du är väldigt bra på att förklara i text hur du känner. Skulle du kunna skriva till dina föräldrar hur du känner och hur du tänker? Kan du prova det tror du?
Vill du prata vidare om det här så hör gärna av dig igen, så kanske vi kan komma fram till fler olika förslag på lösningar.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
