Jag är 14, snart 15 år och jag trivs inte i min ”familj”. Jag trivs med min pappa och storebror bara. För flera år sen när jag var liten skilde sig mina föräldrar och sen dess har jag bara bott med pappa och för ca 3 år sen träffa han en tjej som bor 30 min ifrån där vi bodde. Jag tyckte det var jobbigt från första början. Hon har två barn som är helt okej. För ca ett halv år sen flyttade vi ihop med de där de bor och då blev mitt liv helt kaos. Jag fick inte ens följa med och kolla på huset eller nånting, de kom lite som en chock. Jag trivs inte alls med min pappas tjej och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hon och min pappa bråkar ganska ofta vilket får mig också att må dåligt för då ser jag pappa ledsen. Jag mår inte bra av att bo här och jag vill verkligen flytta tillbaka. Jag går fortfarande i skola där vi bodde förut och alla mina kompisar bor där så jag är oftast där men om jag inte är hemma blir pappa arg för jag knappt är hemma men det finns absolut inget att göra hemma. Jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa bo med henne. Vad ska jag göra? mår bara sämre och sämre
Mvh Anonym
Svar
Hej!
Jag förstår att du tycker att det är jättejobbigt att det händer sådana dramatiska förändringar i ditt liv utan att du själv har något att säga till om. Först skilsmässan, sen bo ensam med pappa och bror, och sedan få en ”bonusfamilj” – och dessutom flytta hem till dem.
En sak som känns positiv är ju att du tycker att dina ”bonussyskon” är helt okej. På ett sätt har ju också deras liv förändrats radikalt, om än inte lika mycket som ditt och din brors.
Har du pratat med dina bonussyskon om detta? Din bror? Din pappa? Ibland känns det lite bättre bara man pratar om det jobbiga och svåra. Även om man inte kan göra något åt vissa saker så känns det bättre att bara få prata om det. Sätta ord på det jobbiga. Att få berätta hur man tänker, tycker och känner, och sen få höra detsamma från den man pratar med.
Oftare än man tror kan man hitta något litet att ”fixa”, så att det känns lite bättre. Ofta kan det ha uppstått ett missförstånd som man direkt kan reda ut. Ofta kan man mötas i samförstånd och/eller få tröst.
En sak som är viktig när du pratar till exempel med din pappa är att du utgår från vad du tycker, tänker, känner. Säg till exempel: ”Jag blev så ledsen och besviken när du bara bestämde att vi skulle flytta hit, utan att du ens pratade med mig innan.” Din känsla kan ingen ta ifrån dig. Och att bara sätta ord på den kan göra att det känns lite lättare inombords.
Du kan till exempel säga: ”Jag får ont in magen när du och XX bråkar eftersom det påminner mig om...” Då kanske din pappa tänker sig för innan han börjar bråka med sin nya sambo i din närhet, och kanske säger han till henne att också tänka på det.
Du skriver ingenting om din mamma, så det känns inte som ett alternativ att flytta till henne, eller? Om du funderar över det kan du skriva plus- och minuslistor över ”Bo med pappa” och ”Bo med mamma”. Det är ett bra sätt att också sätta ord på vad man tänker och känner, och för att få lite mer struktur. Det finns plus och minus med allting, och man får ta det onda med det goda. Men det goda ska förstås helst överväga.
Jag hoppas innerligt att du snart mår bättre. Förändring är jättejobbigt för alla, och det tar tid innan man ”landar” i det nya.
Hälsningar <3
/Tjejjouren.se
