Hej. Jag är 20 år och har nyligen flyttat till USA på obestämd framtid då min pojkvän bor här. Under min gymnasietid så utvecklade jag och min pappa en sämre och sämre relation. Mina föräldrar är skilda sedan jag var liten och jag bodde mestadels hos mamma fram tills jag fyllde 16. Jag flyttade då till min pappa eftersom han bodde närmare mitt gymnasie. Fram tills dess hade jag alltid upplevt honom som en bra pappa, men det var som att han förändrades helt och hållet när vi bodde tsm. Jag vet att han älskar mig men han har gjort så mycket som fått mig att känna mig oönskad och oälskad. Bland annat gick hans företag i konkurs ganska nära inpå att jag flyttat till honom vilket gjorde att han förmodligen fick det ganska svårt ekonomiskt, men han sa inget (fick reda på konkursen från en artikel i tidningen). Istället märkte jag hur han knappt köpte mat i veckorna, och när jag frågade varför så blev han irriterad och sa i princip att om maten inte duger kan jag köpa egen mat. Jag har aldrig kunnat konfrontera honom utan att han direkt blir defensiv, irriterad och undviker ämnet, och det har gjort mig obekväm att prata med honom överhuvudtaget. Han fick sedan ett bra betalt jobb i en annan stad, vilket gjorde att jag bodde ensam hemma på vardagarna. Han köpte fortfarande knappt någon mat och de enda pengarna jag hade var mitt studiebidrag. Med tiden blev det bättre men varje gång han åkte iväg visste jag aldrig om han skulle köpa mat eller ge mig pengar till mat för veckan (jag var 16 år). Det har alltid varit noll kommunikation från hans håll när det gäller planering av mat och annat relaterat till hushåll. Varje gång pengar är med i bilden så försöker han slingra sig ur det. Fick ofta brev från kronofogden. Han hade också tex. lovat att betala avgiften för min uppkörning ca 2000 kr (då mamma betalat för ALLA mina körlektioner, ca 15000 kr), men pengarna kom aldrig och varje gång jag snällt bad honom blev han återigen irriterad. Jag har aldrig bett honom om någonting utom tak över mitt huvud, mat och enstaka nödvändiga kostnader som tex. mitt körkort. Jag har betalat för kläder, gym, resor för att hälsa på min pojkvän och allt annat som inte är 100% nödvändigt med mina egna pengar som jag jobbat för själv. Han tjänar över 50 000 i månaden, köper hela tiden dyra kläder, utemat och saker till sig själv men om jag bad honom om pengar till mat för dagarna han är iväg så beter han sig som om jag ber om 1 miljon. Det hände också att han fick mig att känna mig dum och konstig varje gång jag sa/gjorde något. Detta har gjort att jag har väldigt svårt att be folk om hjälp eller ens prata med folk jag inte känner. Han är dessutom allmänt väldigt svår att bo med då han knappt städar eller lagar mat även när han är hemma under längre perioder, så jag skötte allt sånt. Trots detta klagar han att det är stökigt hemma när det är HAN som stökar ner. Jag tänker inte plocka upp hans smutstvätt från golvet i hans rum liksom??? I somras jobbade jag i princip 150% på två jobb och var knappt hemma, medan han var hemma på semester under hela sommaren. Trots detta fick jag städa hela lägenheten på min enda lediga dag i veckan, laga mat när jag kom hem sent på kvällen för att annars skulle jag svälta. Detta är bara några exempel på hur han har betett sig. Jag vet inte vad jag har gjort för att han ska bete sig så mot mig, då han mot alla andra är en väldigt trevlig och utåtriktad person (det är också så jag kommer ihåg honom från min barndom). Jag har bra betyg, har aldrig varit ”stökig” som tonåring och har verkligen inte gjort livet svårt för honom. Dom sista månaderna innan jag flyttade pratade vi knappt alls och varje gång han var hemma kände jag mig som fången i mitt eget hus. Jag har nu bott utomlands i nästan 6 månader och vi har pratat 4 gånger på sms under den tiden. Han är alltid den som hör av sig, säger att han saknar mig osv. Jag svarar honom men bemöter inte direkt såna saker, för jag saknar honom inte. Bara tanken att prata med honom ger mig ångest, men jag känner mig som en dålig dotter för att jag aldrig hör av mig eller bemöter hans ”kärlek” då han inte har någon kontakt med någon annan i hans familj. Det känns så fake med tanke på hur han behandlade mig när jag bodde hos honom. Jag har en bra relation till min mamma men har inte berättat något av det här för henne tidigare då hon skulle bett mig flytta hem till henne igen vilket jag inte har velat eftersom min pappa bor så centralt, och då han ändå varit borta hemifrån så pass mycket har jag kunnat stå ut under dom här åren. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu. Vad jag skulle vilja är att ha minimal till noll kontakt med min pappa, men det ger mig så mycket skuldkänslor då jag som sagt är den närmsta familjen han har (vilket säger mycket) + att det av någon anledning känns som att det han har gjort inte är ”tillräckligt” illa för att bryta kontakten, i andras ögon. Det känns inte som någon idé att prata med honom. Jag har försökt innan men han blir som sagt defensiv, undviker ämnet eller lägger skulden på mig. Han är manipulativ för så fort jag blir kall mot honom/ignorerar honom blir han helt plötsligt kärleksfull igen och då får jag skuldkänslor. Förlåt för lång text men är väldigt tacksam för svar <3
Svar
Hej!
Vad klokt att du hör av dig till Tjejjouren.se!
Det låter som att du har tagit mycket ansvar för dig och din pappa, både praktiskt och känslomässigt. Du beskriver att din pappa inte har någon kontakt med andra i sin familj och jag uppfattar det som att du kanske har tankar om att du behöver väga upp för det? Du får dåligt samvete över att inte vara den som tar kontakt samtidigt beskriver du att du får ångest bara av tanken på att prata med honom. Ett sätt hade ju kunnat vara att prata med honom om dina upplevelser men jag förstår det som att du redan har försökt och att du då inte fått konstruktiv respons utan defensiva svar där han lägger skuld på dig.
Det du beskriver uppfattar jag som att han varit oförmögen att ta hand om dig såsom en skulle önska att en förälder tar hand om sitt barn. Du har fått kämpa hårt för att få dom grundläggande behoven tillgodosedda. Det är också fullt förståeligt om du känner dig arg, ledsen och besviken över hur han betett sig mot dig och att du därmed kanske också vill ha viss distans eller bryta kontakten med honom. Det låter inte heller som att hans sätt att ta kontakt med dig nu känns speciellt bra för dig utan att du upplever honom som manipulativ.
Det som räknas är dina upplevelser, känslor och tankar. Du har ingen skyldighet att hålla kontakt om det inte är något du själv vill. Sen förstår jag att det är tudelat - å ena sidan skuldkänslor å andra sidan vilja bryta kontakten eftersom det varit och är som det är.
Det låter som att du kanske inte har så mycket behov av att ha kontakt med din pappa just nu och att anledningen till att du fortsätter svara på hans meddelanden främst är för hans skull och för att inte få dåligt samvete. Det kan vara jättesvårt att veta vad som är bäst för en själv och ofta lätt att ta hänsyn till den andra personens mående/situation, ibland till och med på bekostnad av sig själv.
Hur tror du att det blir för Dig om ni fortsätter hålla kontakten jämfört med om ni inte gör det?
Jag hoppas att du hittar ett sätt som känns okej för dig, där du får det du behöver. Det är också okej att testa sig fram, fatta vissa beslut och sen göra annorlunda om det visar sig att det inte funkar.
Vi är flera jourer som finns tillgängliga på mejl, chatt och telefon. Vi fortsätter gärna ha kontakt med dig om du så önskar!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
