Hej! Älskar er sida, den hjälper jättemkt! Jag är 13 år, och jag skäms jättemycket över min familj. Mina föräldrar är skilda, men jag bor mest hos min mamma. Och det är just "mammas familj" som är problemet. När jag var ca 7 år träffade min mamma en ny man (mina föräldrar skilde sig när jag var 4), och dom gifte sig efter ett eller två år. När jag var mindre tyckte jag om "mammas nya kille", vi kan kalla honom P, men nu tycker jag bara han är konstig och pinsam. Han är snäll och så, skulle aldrig göra mig eller någon annan illa, så det är inte det som är problemet. Utan han är liksom bara så... Konstig. Han säger typ ingenting, går bara runt där i sin jävla trädgård. Och när han väl pratar så är han nästan alltid negativ och tråkig. Iallafall... Mamma och P har fått två barn, båda är killar. Den äldsta är 3 och den yngsta är bara några månader. 3åringen, C, är väl som alla andra tre åringar, men värre. Han springer bara runt och skriker, lyssnar aldrig, och är allmänt jobbig... Så varje gång jag råkar va på stan, eller nån annanstans med min familj, så skäms jag. Mår faktiskt nästan dåligt. P går omkring i sin egen värld och struntar i allt som händer runt omkring, C springer iväg och skriker, mamma tar mest hand om den minsta, och jag står där och vill bara dö. Det kanske inte låter så farligt, men det är svårt att förklara. Alla mina kompisars familjer är liksom snälla och trevliga, och man känner sig välkommen hos dom. Men min familj, allt blir bara stelt och konstigt. Och visst, när jag är med kompisar är vi ju mest på mitt rum, eller ute, men när man tex. Ska äta middag, eller bara säga hej blir det jättestelt... Och min mamma har typ planer för allt... Hon ska ha en ridskola, en mottagning eller nåt (hon är sjukgymnast), café +massa andra konstiga saker... Troligtvis kommer det ju aldrig att hända, men när hon pratar om det menar hon allvar. Och jag vill inte sticka ut, bo på en jävla mottagning, eller nåt annat. Jag vill bara ha en normal familj och ett normalt liv. Och vad som kanske är jobbigast, när jag säger att jag tycker att dom kanske tex. ska hålla lite bättre koll på C (för jag är nästan som en extramamma...) så säger dom att jag sluta vara så negativ, eller "vara så känslig". Detta gör att jag nästan alltid är arg och sur hemma, även om jag försöker vara glad och prata och sånt. Men det går inte att ha ett normalt samtal med min familj utan att det blir helt konstigt... Och då får jag ännu mer tjat som att "tänka positivt" eller nåt sånt. Men det har jag fan gjort i typ två år och det blir inte bättre! Jag vet inte vad jag ska göra. Är sur och arg hela tiden, och undviker att vara ute med min familj för att jag helt enkelt mår dåligt av det. Bara att typ följa med till affären är blää... Jag kanske låter överkritisk (eller vad det heter) och bortskämd men det går inte riktigt att förklara hur jobbigt det är. Och jag vill inte flytta till min pappa för alla mina kompisar finns hos mamma och ska jag flytta till pappa måste jag byta skola och allt... Han bor typ 10 mil bort... Fast hos pappa är det liksom typ drömhemmet... Han har en jättesnäll flickvän och bor i ett fint hus nära stan... Men som sagt bor alla mina kompisar hos mamma och jag vill inte flytta ifrån dom. Finns det nåt jag kan göra för att slippa må så dåligt? Jag har provat att prata med dom men mamma flippar bara ut och ibland HOTAR hon med att "nu får du flytta till pappa"... Så det är ju inte sådär jättekul -.- Och jag har typ skuldkänslor för att jag känner såhär... Vad ska jag göra? Blev mycket text och jag är inte bra på att förklara grejer.. Men hoppas ni förstår ändå <3
Svar:
Hej och tack för ditt mail!
Det är verkligen ingen fara att det blev mycket text till oss. Vad bra att du känner att du kan skriva till oss. Du är också väldigt skicklig på att sätta ord på dina känslor och vad som händer inuti dig när du är med din familj. Det är inte alltid lätt att fånga vad det är som gör att vi mår dåligt ibland, men det gör ju verkligen du.
När jag läser ditt mail tänker jag att du verkar få lite tid och plats i din familj. Små barn tar ibland tid och hörs och syns mer, men du behöver också få utrymme och bli lyssnad på. Att du får agera extramamma till ditt syskon låter inte så bra. Du verkar att ha försökt att prata med din familj men det har bara resulterat i hot från din mamma att du får flytta till din pappa. Tror du att du skulle kunna prata med din pappa om hur du upplever det? Kanske han sedan skulle kunna prata med din mamma? Ett annat förslag är att du skulle kunna ta kontakt med skolkuratorn på din skola. Det är verkligen inte något ovanligt eller konstigt att man har saker i sitt liv som känns jobbigt eller svårt. Många unga tjejer skriver till oss och berättar om svårigheter i familjen. Det kan vara skönt att få någon utanför familjen som kan vara ditt alldeles egna stöd, och som kanske också kan hjälpa dig att se vad du kan göra för att må bättre?
Ibland kan det också hjälpa att skriva ett brev, så som du har gjort till oss, och ge till din mamma eller pappa. Tycker inte att du ska behöva ha dåligt samvete över dina känslor och upplevelser i din familj. Du har inte gjort något fel, och behöver inte bära någon skuld. Försök att släppa de tankarna, du har rätt att känna det du känner.
Skulle du vilja, kan du också ta kontakt med en lokal tjejjour där du kan chatta eller maila. Du hittar kontaktuppgifter till landets alla tjejjourer här på vår första sida under rubriken "Kontakta en jour".
Hoppas du hittar rätt hjälp, annars är du välkommen att höra av dig igen! Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
