Hej! Detta är kanske en komplicerad berättelse jag skriver kanske är lite svår och svara på men jag vill mest skriva av mig åt någon som lyssnar å läser med hopp om några tips .
Det är så att jag är en tjej på 16och och har träffat en kille som är 18 för ett år sen och vi är inte tsm men vi håller ihopa och beter oss precis som om vi var det , det känns jätte jobbigt för min mamma är så emot att just detta med att vara tsm med killar . Känns super jobbigt för hon är på mig hela tiden och försöker få mig å akta mig hela tiden visst det är inte som när man va liten å krama varann och det är väl det hon oroar sig för. Men det känns jobbigt när man själv känner att man älskar denna killen har inte sagt det till min mamma utan försökt komma undan när hon frågat- ja det är väl inget mer ni e?
känner mig så knuten som om hon vill trycka in mig i en box och inte låta mig känna kärlek för att hon vet hur det kan svida , men det är ju en del av kärlek det svider och är även underbart . Jag måste få göra mina egna misstag, jag snackar mkt med honom om detta men det brukar sluta med att jag gråter och han håller om mig och visst han vet ju inte riktigt hur vi ska göra å inte jag heller men jag e rädd att jag en dag ringer upp honom och säga att det inte funkar mer och det hade nog sårat oss båda två väldigt mkt.
Och många säger ja men du måste prata med din mamma och visst jag har försökt men hon blir mera sur när jag säger ifrån har frågat henne vad hon e så rädd för att jag ska göra då bara stöter hon ifrån sig frågan.Känns som jag å min mamma som varit väldigt taighta glider ifrån varann mer och mer och jag mår mer å mer dåligt för detta å andra sidan hade ju allt blivit bra om jag int träffa någon kille nu men för vem just de för min mamma , för jag klara mig inte utan honom just nu jag älskar ju honom å saknar honom när vi int träffas .Att få träffa honom är som en kamp inombords för mig för att inte göra min mamma besviken å sur så att hon sen säger nä tycker inte du ska träffa honom. Hoppas någon orkar läsa detta det blev ganska långt .
Svar
Hej!
Vvad bra att du vänder dig till oss. Det är ingen fara att du skriver långt, det är bara bra och precis som du skriver i början så kan det vara skönt att "häva ur sig" det man går och funderar på. Det är därför vi finns! Såklart orkar vi läsa, skriv precis så långt och mycket och invecklat du vill, förstår vi inte så frågar vi.
Du skriver, kort sagt, att du är kär i en kille som du gärna vill vara med, men dras med dåligt samvete gentemot din mamma, som inte vill att du ska vara tillsammans med killen. Är det just denna killen hon inte tycker om, eller är det killar överlag hon inte vill att du ska vara med?
Det jag tänker när jag läser ditt mejl är att din mamma gärna vill att du ska vara hennes lilla barn ett tag till. Hon är kanske inte helt redo att tänka på dig som en vuxen person, hon vill kanske ha dig "för sig själv" några år till? Du skriver att ni varit väldigt tighta fram tills nyligen, och det kanske är så att din mamma egentligen mest är ledsen över att du är stor nu och inte behöver henne på samma sätt som du behövt henne tidigare? Hon märker säkert att du blir äldre och mer vuxen och hon är kanske rädd att du inte ska ha tid med henne längre. Det kan låta konstigt, men även föräldrar kan bli svartsjuka, oroliga och så vidare. En del vuxna agerar väldigt barnsligt och det är inte ovanligt med föräldrar som ger sina barn regler som egentligen mest bygger på att de själva ska ha kontroll över sitt barn, och fortsätta vara sitt barns "nummer ett".
Hur tror du det är med din mamma? Varför vill hon inte att du är ihop med den här killen, tror du?
Du verkar ha funderat mycket på det här, du skriver om att din mamma säkert vill skydda dig från att bli skadad och så vidare. Du skriver också om att du är rädd att du ska sluta träffa killen eftersom din mamma vill det, och det är klart att det är jobbigt för dig att känna att du måste välja mellan din mamma och din kille, och det är ett val som du förhoppningsvis inte alls behöver göra.
Din mamma vet kanske inte hur jobbigt du tycker att situationen är? Hon kanske inte har funderat på i vilket sits hon sätter DIG i när hon ger dig dåligt samvete för att du är kär? Du skriver att många har påpekat att du måste prata med din mamma, men att du har försökt och att hon bara pratar bort problemet. Har du provat att skriva ett brev? Det kan låta lite klyschigt kanske, men det som är bra med att skriva vad man känner är att man kan göra det när man är lugn och sansad, och man kan se till att allt man vill få sagt kommer med. Då kan du skriva vad du känner, vad du vill ha sagt och förklara hur du känner dig när din mamma handlar som hon gör. Berätta för henne hur DU skulle vilja att det är. Vad tror du om det?
Din mamma vill säkert inte såra dig, eller göra det jobbigt för dig, eller vad tror du? Du skriver att du känner att du måste få göra dina egna misstag och det är sant. Din mamma vill säkert skydda dig, vill att du ska vara trygg, glad och säker, och hon gör säkert mycket av det hon gör av omtanke för dig MEN det är inte ett bra sätt att visa omtanke på, eftersom det gör dig ledsen, förvirrad och orolig.
Försök förklara för din mamma att hennes sätt att "varna" dig för killar inte fungerar, att du är kär i en kille som du gärna vill vara med, men att du behöver veta att hon låter dig ta egna beslut och att hon backar upp dig. Att du inte vill att hon behandlar dig som ett barn betyder ju inte att du inte behöver henne längre, för det gör du säkert, men kanske på ett annat och nytt sätt gentemot tidigare. Eftersom du är rädd att du ska sluta träffa killen eftersom din mamma inte gillar er relation, så förstår jag ju att din mammas åsikter betyder mycket för dig, och att du lägger vikt vid vad hon säger och tycker. Berätta det för henne! Försök få henne att förstå hur mycket hennes åsikter påverkar dig, och kanske kan ni prata om hur ni skulle kunna fortsätta ha en bra relation utan att en av er måste göra avkall på något som betyder väldigt mycket. Du ska inte behöva sluta träffa en kille för att din mamma ska bli nöjd, för vad händer nästa gång du blir kär? Hur kommer det bli då? Försök kommunicera med din mamma, och som sagt, går det inte att prata, skriv ett brev eller mejl, om du tycker det är lättare. Tror du att det skulle kunna fungera?
Hoppas det löser sig och att din och din mammas relation kan bli bra igen! Det blir den bara om den bygger på ömsesidig respekt, vilket betyder att din mamma faktiskt måste ta lika mycket hänsyn till dig som du gör till henne. Ni är vuxna (eller nästan i alla fall) båda två och har lika mycket rätt att leva era liv fullt ut. Din mamma har säkert jättemycket tips och råd som kan vara skönt att lyssna på och ta del av, men de måste komma ut på ett sätt som inte hindrar dig att leva ditt liv.
Känns det som att du kommer kunna få din mamma att förstå?
Om du vill ha mer kontakt på mail, telefon eller chatt kan du gärna kontakta en tjejjour här! Skickar massa pepp och hoppas att det går bra.
Ta hand om dig
/Tjejjouren.se
