Okej... Jag är 13 år och det känns som om jag har sjukt mycket ansvar! Alla förväntar sig att jag ska ha högsta på prov, aldrig bråka, alltid vara snäll osv. Dessutom så klagar min pappa på allt jag gör! Han blir sjukt arg om jag inte dammsuger huset när jag är ensam hemma eller inte tar undan en penna från köksbordet. Jag kanske borde göra det, men jag tänker faktiskt inte på det. Han suckar och säger 'Jag vet inte vad som är fel med dig'. Varje kväll så gråter jag för all press som jag har på mig. Jag går runt hemma och är rädd för att ngt är operfekt. Är disken urplockad och diskad? Är sängen bäddad? Är det dammsuget? Är läxorna klara? Har jag gått ut med hunden? Borde jag verkligen sitta här och kolla på tv? Det känns som om jag är en besvikelse för min familj (mest min pappa) för att jag ibland inte lever upp till deras förväntningar. Mår sjukt dåligt över det här... Vet inte riktigt vad jag ska göra. Fast det kanske inte är något fel, det kanske är jag som inte duger?
Svar
Hej,
vad bra att du skriver till oss med dina funderingar.
Det första som är viktigt att påpeka är att det inte är ditt fel att du känner såhär, och att du visst duger precis som du är. Ingen är perfekt, alla glömmer ibland och alla har rätt att göra fel eller misslyckas. Det är mänskligt.
Att din pappa har så höga krav på dig, och anmärker på dig varje gång du glömt göra något låter väldigt jobbigt. Att ständigt känna en stress över att "något är operfekt" är inte alls bra. Att din pappa ofta uttrycker att han är missnöjd med dig och dina insatser hemma och i skolan är inte okej eftersom det gör dig så ledsen. Att ens föräldrar har vissa krav på en är inte så konstigt, alla föräldrar är olika och de flesta kräver att man hjälper till med olika hushållssysslor och att man gör sina läxor och så vidare, men det får ju inte gå till överdrift!
Har ni en bra kontakt i övrigt du och din pappa? Skulle du kunna ta upp detta med honom? Skulle du kunna förklara vad du känner när han aldrig är nöjd med dig, och att du mår dåligt över all den press du upplever att han utsätter dig för? Kanske finns det någon annan vuxen i din närhet som du skulle kunna berätta hur du känner för, som sen kan prata med din pappa, om du inte vill/vågar göra det själv? Eller du kanske kan skriva ett brev eller mail och vara tydlig med hur du skulle vilja att det istället fungerade hemma hos er? Om du har något syskon som du kan prata med är det jättebra att använda honom eller henne som "bollplank" för dina tankar och känslor, kanske känner han eller hon likadant? I så fall kan ni ju gemensamt prata med er pappa.
Det är inte okej att känna att man inte kan slappna av i sitt eget hem, och det är viktigt att din pappa inser att han lägger mer tyngd och press på dig än vad som är rimligt. Du gör ju så gott du kan, och ingenting blir bättre av att du är ledsen och är orolig hela tiden, det inser förhoppningsvis din pappa också!
Ta hand om dig, och lycka till!
/tjejjouren.se
