Är så jävla trött på ALLT, orkar seriöst inte längre snart!!! Är fruktansvärt trött på pappa, och hans sura humör... det är alltid något som är fel, något som inte passar... Och allt går ju såklart ut över mig, eftersom det bara är jag som bor hemma!! Jag är inte den typen som säger ifrån, säger NEJ. Jag vill vara andra till lags och inte vara till besvär. utan jag bara svarar "Mmm!" lite surt och gör vad jag blir frågad om att göra. utan de kommer senare när jag ska sova och masken fallit...
Ingen får veta för ingen kommer att förstå..Då kommer tårarna vällande, och jag lägger skulden på mig själv... Kvällarna är värst, kan aldrig sova. De leder till att jag är trött på morronen och orkar inte med skolan.. har börjat halka efter mer och mer, och börjat slarva med läxorna..Det känns som pappa lägger över allt ansvar på mig!!Det är jag som städar, jag tvättar, jag diskar, jag handlar, jag lagar mat, jag går ut med hunden och massa annat... de ända han gör e o ligger vid datan hela dagarna!!
Jag har sagt till honom en gång. han frågade om jag tyckte han va jobbig och så ibland, och mitt svar blev att jag nämnde ett tillfälle han hade varit väldigt sur.. Men det skulle jag aldrig gjort för det fick jag höra sen resten av dagen.. och när jag frågade om han skulle köra mig till min kusin fick jag till svar "Nej, du tycker ju jag är dryg" och jag fick ta bussen till min kusin..
*Fråga 1: Hur ska jag berätta för han hur jag mår? hur ska jag få han att förstå?Han har också gjort en del saker jag inte har känt mig trygg med.. Jag har ett självskadebeteende och har haft de nu i ett och ett halvt år.. Och när han hade hittat rakblad inne på mitt rum så började han ställa en massa frågor.. Han satte också ett rakblad mot armen och frågade om han skulle göra det.. jag sa att han skulle sluta men han frågade bara igen.. han gjorde aldrig det... som tur var. För bara några dagar sedan satt jag och min syster i köket.. pappa kom ut och tog en kniv i handen.. han tryckte den mot armen och frågade om vi trodde att han vågade.. han frågade även om vi skulle göra de till ett familjenöje att skära sig.. Jag tog väldigt illa upp även om han sa att
han skojade efteråt..
*Fråga 2: Är det ett normalt beteende det han håller på med? Han gå hemma hela dagen med smärtor i princip i hela kroppen.. Kan det påverka hans humör så mycket?Jag är också väldigt orolig för att han ska börja dricka igen.. Han har varit nykter alkolist i 14 år..
*Fråga 3: Finns det risk att han börjar igen??Och min sista fråga..:Är det normalt att vilja flytta till fosterfamilj? Jag orkar verkligen inte med min pappa längre, och mamma ska vi inte snacka om. Har inte bott hos henne på ett år nu och tänker inte göra det på ett bra tag..
Svar:
Hej!
Först vill jag säga att du är jättemodig som vill dela med dig av din berättelse här för oss! Det är ett stort steg att berätta för någon annan hur man mår och har det. På så vis kan man också få hjälp! Kanske har du pratat med någon annan om hur du mår. Du kanske har någon vuxen i din närhet som du känner förtroende för. Annars är ett bra tips att du pratar med exempelvis din skolkurator, skolsyster, kurator på Ungdomsmottagning och/eller kurator på BUP (Barn o Ungdomspsyk). Det kanske finns en tjejjour i din stad som kan hjälpa dig med en del av det du skrivit om. Viktigt är att du pratar om det och får hjälp!
Det låter som att du har väldigt mycket ansvar hemma och att du är själv med allt det och att din pappa inte gör något. Du är fortfarande ett barn och ska inte behöva dras med hela lasset hemma så som du gör idag. Du skriver att det inte går att prata med din pappa men kanske kan ett samtalsstöd hjälpa er med en konversation. Du kan prata först med ex. skolkuratorn så kan den sedan samtala med din pappa. Du får också vara med vid det samtalet om du skulle vilja. Ibland känns det lättare att någon annan pratar med sina föräldrar då man själv upplever att de inte lyssnar när man pratar ensam med de. Det du beskrivit om din pappas livssituation med smärtor i hela kroppen kan naturligtvis också vara en stor anledning till hans humör. Det är lätt att man mår dåligt om man har ont. Det kan mycket väl vara så att hans dåliga humör är en bieffekt av hans smärtor, men det är ändå inte okej att du ska behöva må så pass dåligt för det. Han behöver också hjälp! Du skriver även att han har varit nykter alkoholist i 14 år och generellt så finns det alltid en risk att få återfall om man är fd. missbrukare. För varje år som man är nykter så minskar risken.
Du skriver att du har ett självskadebeteende och det behöver du också få hjälp med. Det kan du också prata med kurator om så att du får hjälp att ta dig ur det! Men som jag ser det så hänger allt ihop och både du och din pappa behöver hjälp och stöd! Du nämner även fosterfamilj. Det kan socialtjänsten hjälpa till med. Kanske kan du få ett stödboende eller en kontaktfamilj lite beroende på hur gammal du är. Det är också en sak att ta upp med kurator så kan den sedan hjälpa dig med en kontakt på socialen som kan hjälpa dig! Det var jättemodigt att du tog kontakt med oss!
Ta hand om dig!
Tjejjouren.se
