Hejsan! Jag är en tjej på 16 år som har ett litet problem... Det är nämligen så att jag har fått såna komplex för min kropp, speciellt mina ben. Jag är 166 cm lång och väger runt 53 kg. Men dessa komplex har gått så otroligt långt att jag knappt vågar gå ut på stan längre eftersom att det enda jag kan tänka på är hur alla andras ben ser ut, hur smala och fina de är, och detta är så otroligt dumt för jag vet egentligen att mina inte är ett dugg tjocka, men på något sätt så känns det inte som det... Det känns som om de är tjockast i hela världen. Det hade kanske inte varit så farligt om det bara låg på den psykiska nivån, men detta går ut över mig fysiskt också. Jag pressar mig själv till det yttersta. Tränar varje dag, kan inte äta en vindruva ens utan att få dåligt samvete. Är trött och hängig jämt och skäms över hur mycket jag äter. Jag har förfallt totalt. Bryr mig knappt om något annat än att få tillbaka mina snygga ben. Och detta är så dumt, jag vet... Men jag kan inte sluta, eller ho det kan jag nog. Men jag intalar mig själv att jag inte vill sluta, att jag måste nå mitt mål. Hjälp, vad ska jag göra?!, Kram
Svar
Hej!
När jag läser det du skriver om dina tankar och känslor inför dina ben så får jag känslan att du rent förnuftsmässigt redan vet hur du borde tänka och känna, men att du behöver hjälp och stöd för att faktiskt kunna göra det också. Du beskriver att du är missnöjd med dina ben och att det känns som om dina ben är tjockast i världen, samtidigt som du vet om att de ju inte är det. Du skriver också att detta får konsekvensen att du tränar väldigt mycket och att du inte kan äta utan att få dåligt samvete. Jag tycker du är mycket stark och modig som skrivit till oss! Att börja berätta om sådant i ditt liv som känns svårt och jobbigt är ett första steg till förändring, kanske till och med det viktigaste steget. Jag ser också det faktum att du valt att ställa din fråga till oss som ett tecken på att du faktiskt vill sluta med det beteende som du vet är destruktivt, trots att du skriver att du intalar dig själv att du inte vill sluta.
Mycket i det beteende som du beskriver stämmer in på hur en ätstörning kan ta sig uttryck. En ätstörning kännetecknas allt som oftast av att man har ett problematiskt förhållande till sin kropp. Man känner ofta en rädsla för att gå upp i vikt och man brukar på olika sätt vilja kontrollera sitt matintag; vissa äter inte alls eller väldigt lite, andra kan kompensera matintaget med att kräkas eller att träna överdrivet mycket. I tjejguiden på tjejjouren.se kan du läsa mer om ätstörningar och olika tecken på att man har eller är på väg in i en ätstörning.
Man kan bli frisk från en ätstörning, ofta kan man dock behöva professionell hjälp. Ju tidigare man söker hjälp desto lättare brukar tillfrisknandet vara. Du skriver att du är 16 år och utifrån det drar jag slutsatsen att du fortfarande går i skolan? Skolsköterskan kan vara en bra första kontakt att ta om du känner att du är i behov av och redo för att ta emot professionell hjälp, hon kan sedan hjälpa dig vidare till rätt instans. Ett annat alternativ är att ringa till din ungdomsmottagning och be att få prata med kurator eller sjuksköterska där. Ibland kan det också vara så att man, innan man är beredd att söka professionell hjälp, kanske vill ha stöd och råd mer anonymt. Sådant stöd kan du till exempel få genom Tjejzonen.se, de har en ätstörningszon där man kan få stöd via chatt och mail och där man får vara anonym. Det finns också andra tjejjourer som möjlighet att ge anonymt stöd via mail och telefon. På tjejjourens hemsida finns det länkar till olika tjejjourer runt om i landet.
Lycka till och hör gärna av dig till oss igen! Ta hand om dig.
/Tjejjouren.se
