Hej! Jag är tretton år, och många människor skulle säga att jag har ett perfekt liv, vilket många också påpekar. Jag har väl det perfekta livet enligt många, jag har en jättebra familj, jag har bra vänner osv. Men ändå så är jag inte världens lyckligaste människa.
Jag mår sådär. Jag har en enorm press på migsjälv att jag måste vara perfekt. Och alla andra förväntar sig det. Inte för att sätta krav men jag bara har alltid varit så, jag är alltid glad (framför andra), det går bra för mig i skolan och jag tar ansvar. Men att vara den perfekta eleven, systern, dottern, vännen och människan på samma gång går bara inte. Jag försöker få allt att funka men det går inte.
Jag går också på massor av olika aktiviteter efter skolan som jag verkligen älskar att gå på, och jag skulle aldrig vilja sluta, men det ger mig bara mer att göra, jag går på piano, gitarr och i kör, plus att jag kanske ska börja skol kören. Det är väldigt roligt, men stressigt. Jag har också en vän som alltid vill vara med mig, och som avskyr att jag går på aktiviteter och kan bli riktigt arg på mig på grund av det. Hon säger också massa dåliga saker om min kör. Jag tror inte att hon förstår hur mycket det faktiskt sårar mig, jag har försökt säga det men hon blir bara arg.
Allt det här med stress osv har gett mig mycket problem. Typ som min käke, jag har mycket problem med den och det är ångest och stress relaterat.
Jag har också fått ångest och panik attacker. Inte så många men kanske 10 Panikattacker och ångestattacker vet jag inte hur många men jag har fått mer ångestattacker det vet jag säkert. De är skrämmande, liksom när jag kollar tillbaka till det är det typ som att jag drömde det. Jag vet inte helt säkert om det ens är panikattacker eller ångest attacker. Men under mina "panikattacker" är det som att jag drömmer, och inget känns verkligt, jag kan ofta inte se under dem, det blir liksom svart. Jag kan aldrig andas och mitt hjärta dunkar så hårt att det gör riktigt ont. Jag börjar skaka och kan absolut inte ställa mig upp eller något. Jag får en sådan känsla att jag kommer spy när som helst. En gång så spydde jag, då trodde jag att jag var sjuk men inser nu att jag förmodligen inte vad det.
Under ångest attacker så är jag fortfarande medveten, men mitt hjärta går så mycket fortare än det brukar, jag blir jätte yr och jag får väligt svårt att andas, typ som att jag skulle stanna upp mitt i ett maraton. Jag får också känslan av att jag kommer spy men den är inte lika stark. När jag tänker tillbaka till mina ångest attacker så känns de mer verkliga. Jag får heller inte känslan av att jag kommer dö eller känslan av att jag har en hjärtattack vilket jag kan få under "panikattacker".
Jag tänker också alldeles för mycket. Asså liksom jag är rädd för allt, jag kan komma på massor av olika anledningar till att vara rädd för vad som helst. Typ jag skulle lätt kunna komma på anledningar att vara rädd för gräs eller blommor eller vad som helst. Det finns så mycket som jag är rädd för, och varje gång jag faktiskt är påväg att göra någonting jag tycket verkar riktigt läskigt så får jag liksom panik, ändå gör jag det ofta för att jag försöker verkligen liksom vinna över mig själv.
Sedan är det ju också katastrof tankar, varje dag så får jag katastrof tankar om vad som skulle kunna hända medans jag är inte är med min familj, eller när jag är någonstans så får jag upp bilder av hur min familj dör eller skadas. Samma sak kan hända med mina vänner (alltså katastrof tankar) men det händer inte lika ofta. Jag är alltid så orolig för alla, och har känslan av att om någonting skulle hända är det absolut mitt fel.
Jag sjävskadar också. Och det har bara blivit värre och värre. I början som var någongång förra året eller liksom i våras, jag vet inte riktigt men iallafall, I början var det inte alls lika ofta men nu har jag börjat göra oftare och såren har blivit värre. Det blödde knappt i början men nu så slutar det knappt att blöda, det kan ta så lång tid och det har ibland kommit blod på mina kläder. Jag vill så gärna sluta, men det är så svårt. Jag gör det med en sax i min toa, och så fort jag går in där så är det så svårt att bara inte ta den och bara skära mig tills det börjar blöda rejält. Det känns så bra, alldeles för bra att det skulle vara enkelt att sluta. Det gör bara så allt känns bättre, och det känns bara bra att skada migsjälv. Jag låter kanske helt sjuk. Har ni något tips om hur jag kan sluta?
Det känns bara som att jag inte har någon tid alls till att ens tänka. Jag vill vara själv ibland men det går inte. Den ändå tiden jag har är nätterna, då borde jag somna men jag kan inte, jag sover typ 3-6 timmar på skoldagar.
Jag har bara så mycket ångest över allt, bokstavligt talat. Det känns inte som att jag räcker till alls, jag är inte tillräckligt bra. Jag önskar att jag var det men det är jag inte. Jag har också så himla svårt att säga nej, så jag gör inte det, men det lägger till mer saker på listan att göra, och den är redan överfull. Jag går runt med Konstant rädlsa av att göra fel, och det är så jobbigt. Mina händer och ben är också så skakiga, så det liksom gör så att jag inte kan göra vissa saker alls.
Alla förväntars sig att jag alltid ska vara glad, om jag inte skulle vara det, vad skulle de då säga, jag vill inte göra alla besvikna.
Jag vet inte varför allt är som det är, jag har konstant rädsla över att göra fel, jag tänker alldeles för mycket, jag får problem med stress och ångest och jag skär mig. Men varför? Jag har väl ändå det mest perfekta livet någonsin och det kunde varit värre.
Förlåt att det här är så fruktansvärt långt, hade tydligen mycket att få ut. Vad tror ni? Tack så mycketi förväg för att du läste allt, det betyder mycket! Hejdå.
Svar
Hej! Tack för att du hör av dig! Och absolut ingen fara att ditt mail var långt. Och verkligen starkt av dig att skriva ner alla dina känslor.
Du skriver att du har ångest och stor press på dig själv, att du vill vara alla till lags. Att du även inte kan sova ordentligt på natten, att du vill vara själv ibland, men att det inte går. Att du är orolig över att det ska hända dina nära något hemskt och i samband med detta så började du självskada, och att det blivit värre och värre. Och att du även är rädd för att göra fel, göra alla besvikna och inte alltid ha ett leende på läpparna.
Efter att ha läst ditt mail så känns det som att du har väldigt mycket press på dig som gör att du vill tillfredsställa alla i din omgivning och att du ställer dig själv i sista ledet för att göra alla andra glada. Det är en fin egenskap, men också väldigt skadligt. DU ska vara "perfekt" för DIG, ingen annan. Innan man kan vara bra mot andra människor, så måste man först och främst vara bra mot sig själv. Det finns ingen som går felfri igenom livet, genom att göra fel- och misslyckas kan man ju faktiskt bara bli bättre. Vad är perfekt? Förväntar du dig själv samma saker som du tror att andra förväntar sig av dig? Perfekt, är när DU är glad!
Att skada sig själv är mycket allvarligt och ett självskadebeteende som ofta kan bli värre om det inte stoppas i tid. Du förtjänar att må bra, och du är så modig och klok som vågar skriva och berätta om detta, samt att du faktiskt vet att du bör sluta med det. Ett tips till dig är att gå i på Shedo.se. Detta är en sida där du som självskadar kan få hjälp via bland annat chatt, samt få tips på vad du kan göra istället för att skada dig själv när ångesten kommer.
Du skrev också att du går på aktiviteter som du verkligen tycker om och vill fortsätta med. Men också att det blir väldigt stressigt. Är stressen på grund av din vän som blir arg för att du går på aktiviteter? Det är isåfall inte okej att hon som din vän ska få dig att känna så. För det låter som att aktiviteterna är något som egentligen gör dig glad men att det samtidigt kan vara för mycket ibland? Du hade pratat med henne utan vidare resultat, prova att skriva ett brev där du berättar hur mycket kören och dina andra aktiviteter betyder för dig, kanske bjud med din väninna?
Jag tycker att du skulle behöva prata med dina föräldrar och verkligen berätta vad du känner, att du upplever att det finns alldeles för mycket att leva upp till. Känner du att du hellre vill prata med någon utomstående så finns det andra vuxna så som kurator på skolan, eller ungdomsmottagningen.
Ställ lagom krav på dig själv, och kom ihåg att perfekt inte finns. Vi finns här för dig, om det är lättare att chatta med oss så finns även den möjligheten.
Stor kram och lycka till!
/Tjejjouren.se
