Har under en lång period haft mycket ångest och nedstämdhet. Jag får ångest av att vakna på morgonen och ångest när det blir lov elr helg för då är det snart slut och sen blir det skola igen. Mitt liv består av ångest och jag är ledsen hela tiden. Jag känner mig tom, och mina vänner tycker jag är känslokall. Jag vet verkligen inte vad som är fel med mig. Och alla säger att det är för att jag är tonåring och jag är så trött på att höra det. Det känns som att alla använder det som en ursäkt varför jag mår dåligt. Usch vad jag är trött på allt och alla
Svar
Hej!
Stort tack för att du hör av dig. Det är otroligt viktigt att prata om den här typen av känslor!
Att känna sig ångestfylld och nedstämd kan vara väldigt påfrestande, särskilt om det har pågått under en längre tid. Det måste dessutom vara tröttsamt att folk säger att det beror på att du är tonåring.
När folk säger att det beror på att du är tonåring så tror jag att de egentligen menar att man som tonåring ofta inte har hunnit hitta sin ”väg" eller sin passion här i livet. Att inte ha hittat något man tycker känns meningsfullt kan göra att man känner sig uttråkad och som att tiden bara går. Det kan i längden leda till att man känner sig nedstämd och ångestfylld. Låter det som något du kan känna igen?
Du skriver även att du har ångest på morgonen och när du har lov på grund av att det innebär att lovet tar snart slut och du måste gå till skolan. Uppfattar jag det rätt att ångesten kan bero på grund av skolan?
Om du känner igen dig i det jag skriver så kanske det skulle kunna hjälpa att fundera över saker som känns meningsfullt för dig. Det behöver inte vara något storartat. Det kan vara något så enkelt som att höra bra musik, få en annan människa att le eller att skapa något t.ex. genom matlagning eller målning. När du tror att du har kommit på något som ger dig mening så kan du försöka att fylla dina dagar med mer av just de sakerna. Och om du inte kan komma på någonting alls så får du fortsätta leta (var inte rädd för att testa nya saker!).
Det kan vara bra och väldigt viktigt att prata med någon i din närhet om det här också. Kanske en vuxen du litar på (t.ex. en kurator eller skolsköterska) eller en vän i din ålder (de kanske till och med känner samma sak!). Om de inte förstår så får du berätta att det här faktiskt är ett verkligt problem och att dina känslor är viktiga och äkta. Om du känner att detta hindrar dig i vardagen och att det inte blir bättre så kan du även prata med vårdcentralen.
Du är förstås mer än välkommen att höra av dig igen! Antingen till frågelådan eller till någon av de många jourer som drivs av tjejjourer i hela landet (går att hitta här: https://tjejjouren.se/kontakta-jour).
Många kramar!
//Tjejjouren.se
