Hej. Jag är en 15årig tjej som har varit nedstämd och trött i över ett år. Idag gick jag och pratade med en doktor om vilka symptom jag upplevt, och jag försökte vara så ärlig som möjligt. Men vid en punkt frågade han om jag någonsin tänkt på att skada mig själv eller självmord och eftersom min pappa var med mig så ljög jag och sa nej, även fast jag har och har haft många sådana tankar. Jag har skadat mig till och från men aldrig så ofta att jag blivit beroende av det. Jag har också tankar på självmord och döden, även om jag inte skulle agera på dem. Jag kände mig väldigt obekväm och pressad i situationen och ville inte behöva förklara saken till min pappa. Men det kändes lite som att doktorn inte tog mig allvar efter det, han sa att det inte var något allvarligt som t.ex depression och att jag skulle bli bättre snart. Det kändes sjukt frustrerande eftersom jag har kämpat med det här jättelänge... Jag kommer träffa en (ny) psykolog snart, borde jag berätta för henne? Har psykologer som jobbar på vårdcentralen skyldighet att berätta för föräldrar om självskadande beteende och tankar? Vad tror ni?
Svar
Hej!
Tack för att du hör av dig <3
Du berättar att du under en längre tid känt dig nedstämd och trött, att du har skadat dig själv tidigare och även har tankar på självmord och döden. Du har nyligen varit och träffat en läkare tillsammans med din pappa och du vågade då inte riktigt berätta om alla dina tankar till doktorn. Du berättar att du upplevde att doktorn inte tog dig på allvar, och du undrar nu om du borde berätta för din nya psykolog hur du känner dig.
Det låter som att du hade en jättebra, och modig, inställning när du gick till doktorn och att du verkligen ville berätta och få hjälp. Sen är det fullt förståeligt att det kändes jobbigt att berätta om vissa saker när din pappa var med, och än mer jobbigt och frustrerande att känna att du inte blev tagen på allvar av doktorn efter det. Psykologer har i regel tystnadsplikt, men för barn under 15 år kan vårdnadshavarna ha rätt att få veta vad som står i journalen och vad ni pratat om. Det låter som att du verkligen vill ha hjälp, och må bättre och jag tänker att det är viktigt att ta till vara på. Kanske kan du fråga psykologen om hur tystnadsplikten ser ut första gången ni ses? Och kanske även berätta om hur du kände efter läkarbesöket, och andra tankar du har. Jag tänker att det är viktigt att det blir en trygg plats för dig, och att du vet vad som gäller.
Du berättar att du har skadat dig tidigare, men att du inte känner att du har blivit beroende av det. Har du funderat något kring om det finns andra sätt att få utlopp för den känsla som gör att du vill skada dig själv? Utifrån det du skriver förstår jag att du är en modig och stark person, och jag önskar verkligen att du inte gjorde illa dig själv <3 Det är viktigt att få utlopp för sina känslor och där hoppas jag att din nya psykolog kan vara ett stöd för dig.
Ta hand om dig! /Tjejjouren.se
