Jag har under en tid mått allt sämre. Jag får panikattacker, börjar gråta, går ut i skogen i flera timmar, ser saker som inte finns och känner mig stressad helt allmänt. Jag gick en hel dag i skolan och bara stirrade ut i tomma intet, vilket alla mina klasskamrater och lärare blev väldigt oroliga över.
Hur som helst, så pratar jag med min vän när jag mår dåligt. Jag vill inte prata med mina föräldrar om det, och de vet bara en bråkdel av allt som hänt. Bl. a. Vissa saker jag blev utsatt för när jag var mindre (våldtagen av min morfar är nog det värsta...). Jag undanhåller även saker för min kontaktperson på BUP, vilket har gjort att den ända som egentligen vet något är min vän.
Men när jag pratar med henne så för jag fram hur jag mår, på ett sätt som får henne att bli väldigt orolig (antagligen för att jag verkligen inte mår bra). När hon då frågat varför jag inte berättar för någon, eller försöker hjälpa mig själv, så säger jag att jag inte vill. Detta får henne att bli ännu mer förtvivlad, arg och desperat. Men sanningen är att jag är rädd. Jag är rädd för att det faktiskt inte ska gå att hjälpa mig. Därför så ljuger jag, för då så tror de att det ändå var jag som inte ville må dåligt, och att det därför inte var deras fel att jag inte kunde må bra...
Men kommer jag verkligen att bli förlåten? Och kommer jag någonsin att sluta må dåligt och vara rädd?
Svar
Hej Freja!
Vad bra att du hör av dig till oss!
Du skriver att du mår dåligt och får panikattacker, att du gråter och känner dig stressad. Först och främst vill jag säga att du är jättestark och modig som hör av dig till oss, vi finns alltid här för dig! Du ska inte behöva må som du mår och du har rätt att få hjälp.
Du skriver att du blev våldtagen av din morfar, jag undrar om du har pratat med någon om det och om du har fått hjälp och stöd för det? Det du har blivit utsatt för är ett brott och du har rätt till hjälp, du har också rätt att anmäla, oavsett hur lång tid det har gått sen dess.
Du skriver att människor i din omgivning blir oroliga för dig, det betyder ju att de bryr sig om dig och vill hjälpa dig. Men det är inte alltid lätt att låta andra människor hjälpa en även när en behöver det. Du skriver att du pratar med din vän, det är bra att du har någon att prata med när det känns tungt, men det kan vara bra att prata med en vuxen person också. Både för att sortera sina egna tankar lite men också för att få ett annat perspektiv på det en tänker och känner.
Jag undrar vad du menar att om att bli förlåten och undrar om du kommer sluta vara rädd? Jag vill att du ska veta att ingen människa ska behöva vara rädd och må dåligt. Du har rätt att må bra och få hjälp om du behöver det. Du behöver inte känna skuld över att du mår dåligt, alla människor mår dåligt ibland, mer eller mindre eller kortare eller längre. Det viktiga är att du kan få hjälp, det finns hjälp för dig.
Du skriver att du har en kontaktperson på BUP men att du undanhåller saker för den. Har du funderat på vad som skulle kunna hända om du sa som det var till din kontaktperson? Den personen finns ju där för dig och vill hjälpa dig så mycket det går. Du skriver också att du är rädd att det inte ska gå att hjälpa dig, jag tänker att det går att hjälpa alla människor på något vis, även om det inte känns så. Du är inte ensam att må som du mår, och det finns många människor som mått dåligt och som har fått hjälp.
Om du inte vill prata med kontaktpersonen på BUP kanske det finns någon annan du kan prata med? En kurator på skolan eller Ungdomsmottagningen kanske? Det kan vara skönt att bara prata av sig med någon, precis som du har gjort här.
Du är alltid välkommen att skriva till oss igen!
Ta hand om dig och glöm aldrig att du är oerhört värdefull!
/Tjejjouren.se
