Jag är 12 år och har mått psykiskt dåligt i över ett år. Jag vet egentligen inte varför det började, men jag kände att mina prestationer i skolan inte var bra nog, så jag började må dåligt över det. Nu går jag i sexan och vi har haft massa prov och nationella, och det är mycket nytt vilket gör mig stressad för jag har alltid varit överlägset bäst i klassen och kunnat allting typ. Har väldigt lätt för att lära och läser mycket, men har typ börjat tappa nu, vilket känns som att jag tappar bort mig själv allt mer. Det känns som att jag förändras och det vill jag inte, jag känner inte igen mig själv längre. Har fått jättedåligt självförtroende också...
Om jag inte får maxpoäng på ett prov känner jag mig jättedålig och kan må dåligt jättelänge. Varje gång det går dåligt inbillar jag mig själv en fånig lögn varför det inte gick bra, för jag kan inte ta detta på allvar...
Jag har även träffat en kille som jag är kär i, han är också väldigt bra i skolan och då känns det som att jag måste få bättre än honom. Idag hade vi ett prov i mitt bästa ämne och han fick mer poäng än mig. Då började jag gråta. Detta känns jättefånigt att må dåligt över en sån här sak och jag vill att det ska sluta för det är jättejobbigt!
Vi kommer att få våra första betyg snart, och jag är jättenervös och jag vet att jag kommer vara missnöjd med dem om det inte är högsta. Det konstiga är också att jag får ångest om det går lika bra för mina vänner, vilket jag skäms för.
Jag blir även arg på minsta lilla. Mina intressen känns inte roliga längre, och jag kan inte se framemot något roligt, tänker bara på nästa dåliga grej som kommer hända. Har också börjat äta mindre än vanligt.
Jag skrev till Bup för ett tag sen, men svaret hjälpte mig inte. Dock skrev de att det nog är prestationsångest jag har.
Det passar inte så bra just nu, eftersom jag går i sexan och vi kommer få betyg och sånt.
Jag är rädd för att prata med någon om detta, speciellt kurator, men jag tror att det är vad jag behöver. Men det behöver då vara någon som vet hur jag fungerar, skulle kunna vara en vän då jag kan prata mest med dem. Tyvärr så känner jag inte att jag har någon sån vän att prata med, då min bästa vän kom i en annan klass än jag när vi splittrades.
Finns det något sätt man kan hjälpa sig själv på i en sån här situation? Vore enklare då.
Vore jätteglad om ni svarade, vill inte må dåligt längre.
Svar
Hej!
Vad starkt och bra av dig att du skriva till oss. Det märks verkligen att du funderat och tänkt kring det här länge och klokt, och jag tror att det som du säger kan vara bra att försöka få hjälp av någon annan. Du skriver att du är mår dåligt och känner dig stressad över skolan. Som du beskriver det verkar det också som att du dragit en samband mellan din ökade stress och att det kommer upp fler prov och nationella prov i skolan. Jag förstår det som att du känner att du måste prestera på topp och vara bättre än alla. Var tror du den här känslan kommer ifrån? Är det du själv som ställer de kraven, eller är det något ni pratar mycket om i klassen och bland kompisarna (till exempel killen du gillar som också är bra på proven)?
Stress kan leda till ilska, att man känner sig ledsen och inte kan se något positivt, vilket verkar stämma ganska bra överens med det du skriver om att du inte kan se fram emot saker eller dina intressen. Du skriver även att du börjat äta mindre. För många kan det vara så att när de mår dåligt och känner att de inte har kontroll över sin situation eller delar av sitt liv (t ex känner sig stressade, går igenom något jobbigt eller så) så börjar de istället dra in på sin mat, därför att maten och ens kropp känns enklare att kontrollera än omvärlden som man inte kan påverka, vilket såklart inte heller är bra. Kan du känna igen den känslan?
Som du själv skriver kan det vara bra att prata med någon, och jag tror som du att kuratorn säkert kan hjälpa dig. Men om det känns läskigt att prata direkt med kuratorn kanske du kan ”testprata” lite med en kompis. Jag tror säkert att din bästa vän kan stötta dig och känna igen sig, även om ni går i olika klasser. Eller kanske killen du gillar, han kanske också känner samma press? Annars kanske det här funkar som ett ”testprat”, att du mailar med oss?
Kan du komma på något du gillar som inte har med prestation att göra? Det kan vara att sjunga, sticka utan att bry sig om att vantens tumme visst blev lite sned eller baka fastän man bränner alla muffins. Det kanske kan hjälpa dig att slappna av och tänka på annat.
Vad som är viktigt att tänka på är att du inte är dina prestationer. Visst är det kul att få A, men du är så mycket mer än en bokstav på ett papper. Du är viktig, värdefull och bra även utan prestationer.
Hoppas det här kunde hjälpa dig, och hör gärna av dig igen. Ta hand om dig!
Kram
/Tjejjouren.se
