Hej! Jag mår inte alls bra psykiskt, så för att ni ska kunna skriva något svar så är det kanske lättare om jag berättar om min uppväxt. Jag föddes för 14år sedan i Malmö. Jag bodde då ihopa med både min mamma och pappa och har även en syster som två år äldre. När jag var 4-5år gammal så skillde sig mina föräldrar och min pappa flyttade ut ifrån lägenheten och bosatte sig någon minut därifrån. När jag fyllt 6år så flyttade jag och min syster med våran mamma till Skurup. Vi gick i skolan där. Jag hade det inte så bra där, hade några få kompisar som jag hängde med både i skolan och efter. Men jag blev mobbad och något år senare dog min morfar, spm stod mig väldigt nära. Jag sov hemma hos honom och mormor när han dog. Han hade cancer. Jag minns allt som om det var igår. Jag minns att jag och min syster sovde i rummet utanför honom, och på morgonen var mamma först uppe ur sängen och skulle kolla hur det var med honom och ge honom något att dricka, när hon kom in till honom var han helt blek, vitt som ett lakan. Sedan minns jag att hon skrek : Han är död. Och jag rusade in och kollade, och framför mig kåg min morfar. Han såg så fridfull ut. Men tillbaka till skolan. Jag mådde inte alls bra. Och när jag fyllt 9år på sommaren, så flyttade jag och min syster till en fostrfamilj. Jag hade det bättre här, hade en massa kompisar. Tror att jag var 12år när min farfar dog. Han stod också mig väldigt nära. Jag älskade honom över allt annat. Jag tröståt mycket. Men det var nu i 7 och speciellt när jag började 8:an i somras som jag började att må dåligt igen. Jag började skära mig. Nu har jag även börjat att skriva en massa deppiga dikter om livet, att jag inte vill stanna kvar. Ibland har jag även tänkt på hur det hade varit om jag var död, om det finns ett annat liv som vissa tror. Jag har det även väldigt stressigt i skolan som gör det ännu värre. Man märker kanske inte så mycket i skolan att jag mår psykiskt dåligt, men som jag brukar säga: Just because you smile, doesn't mean you're happy.... Snälla svara så snabbt som möjligt, jag tror verkligen att jag behöver hjälp eller något.. Tack på förhand, Jennie.
Svar
Hej Jennie!
Tack för din fråga. Jag tycker det är mycket modigt av dig att höra av dig till oss, och att så öppet berätta om de svåra och jobbiga saker som hänt i ditt liv.
Jag slås av att du varit med om många uppbrott och omställningar i ditt liv. Du har förlorat morfar och farfar, som båda stod dig mycket nära. Du har har flyttat från de kompisar du hade när du var liten till ett ställe där du inte trivdes och blev illa behandlad. Du berättar också att du inte längre bor med din mamma utan i en fosterfamilj och att du har det bättre där, vilket får mig att tänka att det inte varit så bra hemma hos din mamma under tiden du bodde där. Jag tänker att det du varit med om väcker en massa tankar och känslor i dig, och om du inte haft tillräckligt med stöd runt dig för att hantera detta så är det kanske inte så konstigt att du känner att du inte mår bra just nu.
Jag tror att det är viktigt att du försöker hitta personer i ditt nätverk som du kan prata med om hur du mår. Kanske din syster? Du kanske inte vill berätta precis allt du varit med om, men ofta brukar det kännas bra om man har någon som man åtminstone vågar dela litegrann med, och framför allt som vågar vara ärlig med att man inte mår bra. Att hålla uppe en fasad precis hela tiden är ofta mycket jobbigt.
När jag läser det du skriver så tror jag också att du kan vara i behov av professionell hjälp för ditt mående. Du skriver att du skär dig och att du har tankar om att det kanske är bättre i ett annat liv, vilka är tankar du måste ta på allvar. Ofta kan det kännas läskigt att be om hjälp för sitt psykiska mående. Ibland kan man skämmas för att man mår dåligt psykiskt. Jag tycker det är synd att det är så, eftersom det inte är mer konstigt eller skämmigt att man i vissa perioder av livet kan behöva hjälp när man till exempel brutit ett ben eller en arm. För vissa kan det också vara så att man faktiskt haft kontakt med psykiatrin tidigare för sitt mående, och att det känns jobbigt att än en gång behöva prata om svåra saker som hänt i livet. Oavsett hur det ser ut för dig, så tänker jag att skolkuratorn eller kuratorn på ungdomsmottagningen där du bor kanske skulle kunna vara ett lagom första steg att ta för att få hjälp med att prata igenom vilka alternativa stödkontakter som finns att ta? Eftersom du skrev att du flyttat till fosterhem tänker jag också att du kanske har kontakt med socialtjänsten, i sådana fall borde din socialsekreterare kunna hjälpa dig att få den hjälp du behöver.
Jag hoppas verkligen att du får rätt hjälp att börja må bättre igen, det är du värd! Ta hand om dig och hör gärna av dig igen!
/Tjejjouren.se
