Hej! Jag har en jätte konstig fråga. Det är nämnligen så att jag känner mig övervaka och iaktagen hela tiden. Till och med när jag vet att jag är ensam. Ibland vågar jag inte gå på toa eller duscha för det känns så obehagligt. Det är som att jag inte har något privatliv alls, som att jag aldrig är ensam. Det låter helt knas, men det är iallafall väldigt obehagligt. När jag är hemma själv och ska äta, då äter jag alltid dubbelt så lite, för det känns som att den/dom här övervakarna/övervakaren ska tycka att jag ör tjock om jag äter mer. Och sånt som man kanske gör när man bara är ensam, typ pratar för sig själv, petar sig i näsan(?), onanerar och sånt klarar jag inte av, för hela tiden är det någon som ser mig. Jag vet att det är helt sjukt och att det naturligtvis inte är möjligt, men jag klarar ändå inte av att inbilla mig att det inte är så.När jag var liten, och även nu men inte lika starkt, ville jag inte gå någonstans själv, för jag trodde att jag skulle bli kidnappad, eller att någon skulle förföjla mig och våldta mig. Jag gick aldrig någon stans själv, men om jag gjorde det så var jag så rädd att jag ibland grät. Men det hände alldrig något, förutom en sak som jag hela tiden har trott va verklighet men som enligt min mamma måste ha varit en dröm. Men jag tror fortfarande de va verklighet.Alltid efter skolan så åker jag raka vägen hem och stänger in mig på mitt rum. Jag vill inte vara eller prata med min familj, jag har inte musik, jag är inte inloggad på facebook, twitter eller msn/skype. Jag är bara för mig själv tyst i mitt stängda rum. Så vill jag ha det. Jag hatar när någon kommer in och vill prata eller bara umgås med mig.Nu till själva frågan: I skolan har vi pratat om olika hjärn och nervsjukdommar, man fick en sjukdom var och skulle läsa på lite mer om den. Jag fick schitzofreni. När jag läste om den sjukdommen blev jag lite orolig, symtomen var nämligen bland annat: Man kan känna sig övervakad eller förföljd utan att vara det. Man drar sig undan vänner och familj. Om man hade en svår uppväxt är det lättare att få de (vilket jag typ hade). Men kan få hallucinationer och likandnde vanföreställningar. Är jag bara allmänt störd eller kan det ha några kopplingar?
Svar
Hej, vad bra att du tar kontakt med oss när du mår dåligt! Jag ska försöka svara på dina frågor. Du berättar att du känner dig övervakad när du är ensam och att denna känsla påverkar dig mycket i ditt dagliga liv. Du kan inte göra helt vanliga saker som man gör när man är hemma själv, typ petar i näsan, onanerar eller pratar för sig själv eftersom du tänker att någon ser dig då. Du går också in på din barndom lite och berättar om att du var rädd när du skulle vara ensam, för att någon skulle utsätta dig för något farligt. Din fråga till oss är som jag uppfattar det om du har någon sjukdom då du har läst om schitzofreni i skolan och tycker att det låter likt det beteende som du har nu.
Jag kan tänka mig att många människor har tänkt så som du gör "att tänk om någon såg mig nu" när man till exempel onanerar eller går på toa eller vad det nu kan vara. Detta är tankar som kanske kan komma någon gång ibland och att man sedan släpper dem eller börjar tänka på något annat. Dock verkar det som att du har svårt att släppa de här tankarna och att det påverkar din vardag ganska mycket. Att du drar dig undan din familj och vill vara ifred. Så som du mår nu ska du inte behöva ha det! Vad bra att du har tagit steget och kontaktat oss så du kan börja må bättre! Jag tror att det är viktigt att du får komma till någon och berätta om dina tankar, ibland kan man fastna i vissa tankemönster som kan bli svåra att ta sig ur själv. Då behöver man hjälp. Jag kan inte uttala mig om vad ditt beteende grundar sig i därför är det bra om du får vidare hjälp av någon som kan de här frågorna. En annan sak som jag tänker på när jag läser ditt brev är att du pratar om en sak som har hänt dig när du var liten som din mamma säger inte har hänt. Det låter som att du är säker på att det är ett verkligt minne. Förstår jag dig rätt då? Vill du berätta mer om det? En väg att gå är att du kontaktar din närmaste ungdomsmottagning och ber att få komma dit och prata med en kurator. Hon kan sedan guida dig vidare om det behövs. Tror du att du skulle kunna ta det steget? Du hittar din närmaste ungdomsmottagning på www.umo.se Du har tydligt och klart redogjort för ditt problem här till oss, och jag vill bara säga att tro på din kraft och att du har rätt att må bra. Hoppas du får rätt hjälp, annars får du gärna höra av dig igen.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
