Jag har jätte mycket problem.... Jag får panikångest nästan varje dag och natt....... Kan nästan inte vara i skolan för det är så mycket folk.... ´Hur vet jag om jag blir deprimerad..? Jag brukar få perioder då jag inte orkar göra nåt för jag känner ingen mening med livet.... VArje gång jag mår dåligt skär jag mej... Ristar in ord i min hud för att beskriva vad jag känner.... Kuratorn i skolan har jag träffat i två år... Förr litade jag på henne men inte längre.. Hon och alla andra som försöker hjälpa mej, svek mej..... Jag vågar inte säga att jag inte litar på henne och några andra.... Nånting jag alltid har haft svårt med är att säga emot....... Vet inte hur jag ska göra åt saken.... Jag har ingen att prata med!.... Jag har ju kompisar som jag älskar och dom älskar mej... Men alla f**t vuxna har gjort så dom inte får hjälpa mej... Nu har jag ingen..... Behöver nån att prata med!!!.....
Svar
Hej!
Vad bra att du hörde av dig till oss med din fråga!
Alla människor kan känna sig nedstämda emellanåt och tvivla på sig själva och på sitt liv. Men när nedstämdheten inte går över utan fortsätter och gör att man inte orkar leva det liv man vill leva, då har man troligtvis en depression. Du beskriver att du ofta hamnar i perioder där du inte känner att det finns någon mening med livet. Du skriver också att du får panikångest, att det är jobbigt att vara i skolan där det är mycket folk och att du börjat skära dig för att stå ut. Jag tycker det låter som att du har det mycket tufft just nu. Samtidigt så tycker jag också att det låter som att du tagit ditt dåliga mående på allvar och som att du inte vill ha det så här längre, och du har bett om hjälp för dina problem. Det är mycket starkt och modigt av dig!
Du skriver att du haft kontakt med din skolkurator i över två år, men att hon och andra som försökt hjälpa svikit dig och att du nu har svårt att lita på folk och att säga emot. Det är så klart mycket viktigt att man kan känna förtroende för den man ska berätta om sina problem för. Finns det någon i din omgivning som skulle kunna fungera som stöd för dig, och kanske vara med på ett möte eller ett samtal med kuratorn där du kan förklara hur det känns? Kanske någon av dina kompisar? Ibland kan det kännas skönt och inte så utlämnande att ha någon annan med sig. Ibland kan det också vara lättare att ta upp sådant man vill få sagt på ett möte om man förbereder sig innan och till exempel skriver ner det som känns viktigt för en själv att ta upp. I ditt fall skulle det kanske också vara bra att börja om från början med någon annan professionell kontakt? Jag förstår det på dig som att du haft en del andra kontakter förutom skolkuratorn, men om du inte redan vänt dig dit så kanske en kurator på ungdomsmottagningen eller BUP kan vara alternativ? Du kan också ringa eller maila en tjejjour, då kan man få vara anonym och prata av sig om precis det man själv vill utan att det ställs några krav. På Tjejjouren.se under fliken "Kontakta en jour" finns kontaktuppgifter till olika tjejjourer.
I vissa fall kan det också vara så att man utöver någon att prata med också behöver medicinsk hjälp som till exempel antidepressiva läkemedel för att orka vända sitt dåliga mående. Du kanske ska prata med en läkare på till exempel BUP eller vårdcentralen om detta?
Ta hand om dig och hör gärna av dig igen om du känner att du behöver det!
// Tjejjouren.se
