hej! jag har ställt frågor förut o nu har jag en ny fråga att ställa!jag va ute o reste o kom hem för någon dag sen. Då bara kom det en stor vind av depp emot mig. Jag vill lksom bara gråta. men de ät inget som är fel. jag kan inte inse något allls. o jag fattar inte vad som är så fel. Känner mig elak mot mina föräldraro kompisar. Jag har det ju så himmla bra. Egentligen liksom. varför är jag så deppig då? vad kan man göra för o må bättre? jag tänkte mycket på vikt o jag tror jag fick en ätstörning ett tag. o nu har de tankarna släppt. eller de släppte iallafall ett tag. men nu är de påväg tillbaka. vad ska jag göra? för ett halvår sedan var jag den där glada tjejen som åt en macka med nutella på och skrattade. nu äter jag den där mackan o går o tänker på den hela dagen. de tar så otroligt mycket på min energi. tacksam för svar!
Svar
Hejsan,
Vad tråkigt att du upplever en sådan "nere-period" i ditt liv just nu.
Du berättar att du upplever massa negativa deppiga känslor, samtidigt som du inte vet varifrån de kommer. Samtidigt verkar även som om du har dåligt samvete gentemot din familj och dina vänner, just för att du är nere och liksom inte verkar ha en "anledning" att vara det.
Vi vill först säga att du ska inte ha dåligt samvete över din deppighet, den är där och det är illa nog. Du har rätt till dina känslor, alla glada och alla ledsna, oavsett om du hittar en "anledning" för att de finns till. Visst är det konstigt att folk sällan ifrågesätter sin glädje och har dåligt samvete över den (tex. "Guuud, vad jag är glad, fast jag har ingen anledning - vad håller jag på med?! Etc").
Du är ledsen och du har rätt till dina känslor. Punkt.
Man kan väl försöka att hitta en anledning om man vill. Du nämner att du tror att du haft en ätstörning tidigare som kanske är på väg tillbaks. I perioder när man känner sig nere, är det lätt att sådana tankar kring mat återkommer. Du har dessutom varit ute och rest. Du kanske upplever en stor skillnad i miljöombyte, och det kan "skaka om" kropp och själ ibland. Som en slags jetlag av ens känslor.Vem vet, det kanske går över av sig självt.
Eller så gör det inte det, och du behöver en puff i rätt riktning. När du skriver att du känner dig elak mot din familj och dina vänner, känns det som att de förstår att du känner dig nere? Eller vill du inte berätta för dem för att du inte vill vara "elak"? Om vi vänder på det - hur hade du tagit emot de här känslorna från någon i din familj eller någon av dina vänner? Vi är säkra på att du hade öppnat famnen och varit där som stöd, och vi är övertygade om att din familj/dina vänner föredrar att du delar dina känslor med dem än att gå runt med dessa själv. Finns det någon i din närhet som du känner att du skulle kunna prata med om hur du mår? Det kan kännas extra tungt att vara ensam med sina känslor. Och som du beskriver - det går åt så himla mycket onödig energi åt just detta (vara ledsen och dölja att man är ledsen och över att ha dåligt samvete över att man är ledsen).
Vi tycker att det är jättebra att du tar tag i det här, genom att kontakta oss. Du verkar ha jättemycket självinsikt och en stark vilja att lösa saker. Vi tror att det kommer att gå bra. Det kanske inte blir lätt, och det går kanske inte så fort som man hade velat. Men du har definitivt tagit ett steg i rätt riktning och vi önskar dig lycka till!
Hör gärna av dig igen. Vi finns alltid här för dig.
Massor av kramar. Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
